Biverkningar – Sida 7 – annabloggar.com

Gastroskopi och ha koll på läget

Hej hej

Jösses vilken dag igår!
Pjuuu!

Igår hade jag en tid på endoskopimottagningen för att göra en gastroskopi. Detta på remiss i samband med min bröstcancer.

Det går att läsa i fliken Familjär polypos och Kocks blåsa om min berättelse om när man upptäckte en matta av polyper i min tjocktarm 1983 och man var tvungen att operera bort tjocktarmen och ändtarmen.

Vart och vartannat år har jag sedan dess varit på kontroll av de övriga tarmarna i kroppen, för att ha koll på eventuella polyper. Igår var det dags att undersöka tarmarna genom att göra en gastroskopi. Har gjort den 50-elva gånger men jag vänjer mig aldrig. Blä!

Först vill jag börja med att visa en tavla i tyg, som hängde i ena väntrummet på sjukhuset. Så fin. Så härliga sobra färger. Vill ha!

Om jag börjar från början.

I kallelsen står det att jag ska göra en sigmoideskopi. Hade ingen susning om vad detta var för undersökning så jag googlade. Det har med tjocktarmen att göra. Men jag har ju ingen tjocktarm. Den ligger väl i en burk formalin på Lunds sjukhus sedan 1984.

Fick en drös instruktioner med kallelsen om tjocktarmsköljning med mera. Det har hänt en gång innan att de skrivit till en tjocktarmsundersökning i en av kallelserna så jag ringde dem för några veckor sedan. Jag antog att det är en annan undersökning de ska göra som jag behöver förbereda hemma, i form av fastande med mera. Vill inte komma dit och allting blir fel så jag måste ha en ny tid och vänta ytterligare.

Så jag ringde endoskopimottagningen för några veckor sedan och ifrågasatte sigmoideskopiundersökningen. När jag berättade att jag saknar tjocktarm och hon läste i journalen, konstaterade hon att någon skrivit fel i kallelsen. Det är gastroskopi och en undersökning till för att undersöka min Kocks blåsa, sa hon.
-”Okej, det är lugnt,” sa jag. ”Bara det inte blir fel när jag kommer”.
-”Ingen fara. Vi har koll här i journalen och det är huvudsaken” svarade sjuksystern i telefon.

När jag kom till Helsingborgs sjukhus där jag gjort alla tidigare undersökningar, visade det sig att man skulle betala på ett annat ställe än där man brukar. En trevlig och rar sjukhusvärdinna vid entrén kom fram och hjälpte mig, när hon såg mig stå mitt innanför huvudingången och kliade mig i huvudet (i min krulliga Karin Mannerstål-peruk ) med kallelsen i andra handen.
-”Du ser ut att behöva hjälp”, sa hon leende.
-”Ja-aa tack det behöver jag”, sa jag och log mot henne.

Hon pekade dit jag ska gå och betala sedan tittade hon på min lapp och beskrev vart jag sedan skulle gå. Det vill säga till endoskopimottagningen.
-”Är det på samma ställe det alltid varit?” frågade jag. Den rara sjukhusvärdinnan svarade ”ja”.

Jag traskade iväg i min fina, svarta omlottklänning i stretch med stora röda rosor och gröna blad och till det, de nya Art-skorna. Röda, låga med skön design som alla andra Art-skor jag har. Jag kan inte ha högklackat nuförtiden eftersom fötterna ibland vill svullna när jag går långt och har klackar. Dessutom är jag rädd jag ska trampa fel eftersom jag ibland har svårt att lyfta fötterna. Detta har med efterdyningarna av behandlingarna jag gått igenom i våras.

Nåja. Jag betalade och traskade sedan till endoskopimottagningen där borta genom och bakom hisshallen på entréplan. In dit och satte mig. Jag var i god tid så jag hann varva ner lite. Jag hade gått en ganska lång promenad från bussen vid G-A-kyrkan till sjukhuset. På vägen dit är en lång uppförsbacke. Lång och jobbig för en som mig med dålig kondis och taskig ork. Promenaden i sig tar nog normalt kanske 10 minuter. Jag gick sakta.
En gullig syster kom fram och frågade om mitt namn och jag sa Anna. Frågade vilken undersökning jag skulle göra och jag svarade gastroskopi. ”Okej” sa hon och gick iväg. Andra patienter blev inkallade men inte jag. Skulle vara där kl 14.15 och nu blev klockan 14.30. Då kom hon tillbaka och undrade om jag var på fel avdelning? Hmmmm. Finns det mer än en endoskopiavdelning?

Systern hade en annan syster i telefon. De pratade hit och dit och sedan la de på luren. Systern sa att jag ska ner på colonavdelningen och göra en colonundersökning. Colon är ju tjocktarmen. Jag sa till systern att jag saknar tjocktarm, visade kallelsen där det står att jag ska göra en kontroll av tjocktarmen (sigmoideskopi), att jag ringt dem och påtalat detta och där systern jag pratade med sa att det står rätt i deras noteringar och att de har koll på läget. Jag upprepar: det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Yeah. Sure!

Nu började jag bli irriterad. Inte på sjuksystern utan på hela grejen. Jag har inte hur mycket ork som helst och det hade redan varit alldeles för många ansträngningar bara att ta mig till sjukhuset från busshållplatsen. Denna lilla, korta stund av virrvarr tar mycket energi från mig, jag blir varm och kall i kroppen och därför blev jag irriterad. Klockan tickade på och jag insåg att jag nog kommer hem sent idag. Började redan fundera på att ta taxi hem efter undersökningen fast det kostar runt 700 kr.

Okej. Jag fick besked att jag ska till en annan avdelning som finns en trappa ner, på S-plan.
”-En trappa ner”. Där finns syster XXX och hjälper dig”.
Jag tog närmsta spiraltrappa ner en våning. Nu är vi nere i typ kulvertarna. Allt jag hittade var akutmottagningen för ambulanser. Det kom två sjuksystrar gåendes. Jag stoppade dem och frågade om de visste var jag skulle. Jag hade kallelsen i handen. Jag berättade att jag blivit nerskickad. De sa båda att jag skulle en trappa upp.
-”På E finns endoskopimottagningen”.
-Ja men det är de som skickade ner mig”, sa jag. Det tittade förvånat och stoppade två andra sjuksystrar som kom gående med sina lunchlådor. Nu stod vi fem personer och pratade om detta. Alla fyra sa att det är till ”E” jag ska.
-”Tusen tack för ert engagemang, Jag går upp dit igen”, sa jag och vinkade.

Åter är jag på endoskopiavdelningen och haffade sjuksystern.
-”Nu får du förtydliga vart jag ska gå” sa jag och berättade om sammankomsten med de fyra sjukvårdarna som alla sa att jag skulle upp till endoskopiavdelningen på ”E”. Hon haffade en kollega och frågade.

Nu fick jag en annan beskrivning. Ut genom hisshallen, ända borta mittemot receptionen i huvudentrén. Till vänster finns en skylt där det står endoskopi / kolon/ och ”nånting- mer-som-jag-inte-minns-nu”. Åter igen står jag mitt i entrén och kliar mig i huvudet samtidigt som jag ser två värdinnor och går fram till dem.

-”Vill du ha hjälp igen”, sa kvinnan och log.
Jag berättade kortfattat vilken undersökning jag ska göra och att jag blivit skickad till entrén och ska till ”S”. Värdinnan pekade på en glasdörr som såg oansenlig ut. Ingen skylt eller någonting. Det är en sån där dörr man tror kan vara en dörr för sjukvårdspersonal. Kanske till deras matsal eller omklädningsrum.

Bakom dörren var en spiraltrappa och där hittade jag avdelningen jag skulle till. Där nere fanns syster X som den andra systern pratat med i telefon. En så rar och gullig dam. Jag behövde inte förklara så mycket för henne, bara korta drag om värdinnan som gett fel svar, sjuksystern på endoskopi som gav mig fel svar, de fyra systrarna nere på S och telefonsamtalet för några veckor sedan där jag fick veta att de har koll på läget.

-”Nu är du iallafall här. Välkommen”.
-”Tack så mycket”.

Nu var klockan 15.40 och jag hade varit fastande sedan kl 8.00 i morse. Syster X sa att vi bara ska göra kontroll av Kocks blåsa och att jag inte alls hade behövt fasta.

Nu blev jag helt störd i huvudet och kände att jag inte pallade mer. Hade jag haft en inbyggd energimätare så hade den varit på reserven och hela jag börjat lysa rött rött rött och krascha.

Orkade inte säga någonting. Orkade inte ens sucka. Jag bara stod som en skyltdocka och stirrade.

Oavsett vilka undersökningar så ska jag byta om. Bytte om till sjukhusnattlinne och fick en filt. In i ett stort, mysigt rum med vita väggar , vita jalusier för fönstrena och mörklila skärmar för att avskärma i salen. Som ett kontorslandskap. La mig på britsen och syster X skulle kolla noteringarna i journalen. Hon kom tillbaka och sa att det bara stod att jag skulle undersöka Kocks blåsa. Eftersom jag varit fastande och förberett så hade hon pratat med läkaren. De kommer att göra båda undersökningarna. Först gastroskopi och därefter kontroll av Kocks blåsa och passagen från den ut i tunntarmen .

Jag hade fyllt i en hälsodeklaration hemma som jag skulle ha med mig. Den frågade de inte ens efter. Kanske inte var så viktigt att veta ifall jag tar några mediciner, är allergisk mot bedövningsmedel och så vidare…..

Hur var det nu igen? det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Förberedelserna började. Fick Minifom för att ta bort eventuella gaser och bubblor i magen och tarmarna. Satte en nål i armen för att ge lugnande, ett morfinliknande preparat.

Inne i undersökningsrummet finns monitorer. Jag brukar titta på dem när kameran vandrar igenom mina tarmar. Denna gång var monitorn bakom mig, men det kvittade denna gången. Har sett insidan av tunntarmen så många gånger innan. Dessutom var jag så trött av allt som hänt under dagen så jag ville bara blunda.

Gastroskopi. Instrumentet är en slags slang med kamera. Slangen är cirka 1 cm i diameter gissningsvis, och jättelång. Den förs via munnen ner genom strupen och vidare ner i magsäcken och vidare ner genom magsäck och tunntarmen. Inte hela men en del av tunntarmen. Jag har cirka fem meter tunntarm kvar, har jag för mig. Denna undersökning är ett av helvetena på jorden. Ibland har jag fäktat och viftat med armarna och till och med slagit till en sjuksyster, så därför får jag rejält med lugnande. Detta ha de koll på. Det står i journalen. På riktigt. * tummen upp*

Innan allt börjar blir jag sprutad i svalget med en sketans-äcklig bedövningsvätska. Sprut sprut sprut. Sen ska jag svälja så att jag blir bedövad en bit ner i svalget.
Skitäckligt smakar det. Eller njää. Kanske inte för alla. Inte för de som gillar artificiell banansmak ihop med en rejäl matsked pressad malört. Själv gillar jag inte den combon. Och inte var för sig heller.

Bedövningen sätter igång direkt. Det märker jag för saglet börjar rinna och jag kan inte svälja. Dreggel dreggel dreggel. Fräscht. Tur inte André är med och ser detta.

För att inte bita av sig tungan eller slangen eller så, så spänner de fast en bitring i munnen.

Jag ligger på vänster sida och dreglar medan syster X sprutar in lugnande via kanylen. Ganska snart blir jag groggy och allt blir lite rosa och fint. Rosa skimmer och dregglande. Kan kvitta nu.

Värsta partiet är när slangen ska ner i svalget. Då hjälper inte dosen lugnande kan jag säga. Det är förfärligt men det är bara att försöka andas lugnt. Ta låååånga djupa andetag. Flera stycken. Det tar nog inte ens en minut att få slangen att passera svalget om man är helt stilla och andas djupt. Sen blir det lugnare. Slangen är böjlig men ändå lite styv för att den är tjock. Därför gör det ont när den når kurvorna i tunntarmen. Det är ju ingen raksträcka precis. Där skrek jag till rejält, det vet jag. Det gör jag alltid. Därför fick jag ännu en dos så jag somnade till. Resten av undersökningen minns jag inget av för jag var inte vaken längre. Rätt in i rosa dimma.

När slangen ska ut går det snabbt och gör inte värst ont. Den dras ut ganska snabbt så jag hinner inte få kväljningar.

Direkt efter var det dags med nästa undersökning. Kontroll av min Kocks blåsa. Beskrivning om min Kocks blåsa finns i inlägget här: https://annabloggar.com/?s=kocks+bl%C3%A5sa&submit=S%C3%B6k

Via nippeln på magen går man in med en slang med kamera och kommer till själva blåsan som är som en reservoar, en ”ballong” av tunntarm kan man säga. Via den tar man slangen upp i tunntarmen och kan det hållet se en del av den sista delen av tunntarmen. Det som gör ont med denna undersökning är åter igen när slangen ska ta sig förbi krökarna . Tunntarmen är ju formad som en massa hoptryckta ”S” och det är i dessa krokar som det gör skitont. Därför får jag duktigt med smärtstillande. Annars skulle det vara outhärdigt.

Med dessa två metoder lyckas de se stor del av tunntarmen, hela tolvfingertarmen och magsäcken.
Fick veta att det finns inga polyper i blåsan, inga på nippeln och inga i tunntarmen. Denna undersökning var en remiss från Lunds sjukhus i samband med min bröstcancer och det är det man vill undersöka i mina tarmar. Får svar på det så småningom.

I magsäcken har jag polyper. De har funnits där i många år. De sitter på ett ställe där man inte kan operera, har jag fått höra för länge sedan. Man kan inte operera bort den delen av magsäcken. Jag har aldrig forskat i detta och vet inte varför. Eller så har jag frågat någon läkare för länge sedan och glömt svaret.

Hur som helst så har polyperna varit harmlösa. Varken blivit fler eller vuxit. De sitter där de sitter. Läkaren tog några prover så det får jag svar på så småningom.

Allt som allt tog undersökningen trekvart tror jag. När jag kände mig okej så kunde jag klä mig och ta mig hem. I sakta mak gick jag ner till Espresso House och tog en panini med kalkonpålägg, ost och tomat. Till det hade jag en stor Cappuccino. Helt ärligt gillar jag inte kommersiella fik. Jag vill ha små, gulliga, privatägda ställen. Mitt emot Espresso House ligger Ebbas som är precis ett sånt där härligt, privatägt, coolt fik i värsta 50 – 60-talsstuk. Dock såg det ganska överbefolkat ut så därför valde jag Espresso som verkade lite lugnare och färre gäster just då. Dessutom passade den lugna inredningen och de tonade rutorna mig perfekt efter dagens händelser.

Paninin var hur god som helst. Jag njöt av varje tugga. Fick äta försiktigt eftersom jag fått skavsår i svalget efter slangen. Det brukar sitta i, i tre till fyra dagar. Känns bara som att vara tjock i halsen i samband med förkylning. Inget värre än så.

Från fiket på Bruksgatan i Helsingborg till centralen är det bara några minuters promenad så det är perfekt. Jag tog bussen hem. Jag njuter så av att åka buss. Jag var rädd att det skulle vara mitt i rusningstrafik. När alla ska hem från jobbet. Proppfull buss, men så var det inte, Nice!

I vanlig ordning hade jag mitt virke med mig. Just nu virkar jag på älg nummer två. Bokmärke alltså. * ler* . Den förra var mest ett försök. En norrländska jag känner som ville ha en älg i sin bok. Klart tjejen ska ha en älg. * ler* .

Hon är på väg hem från sin utlandsresa. Så Egon (älgen alltså) kommer att ligga och vänta på henne innanför dörren när hon kommer hem * ler*

Här är Egon II halvfärdig och några av hans halvfärdiga kompisar hihi.

Jag virkar ju på beställning och har sålt en hel del bokmärken i form av kossor, möss, grodor, flodhästar. Och en älg. Har beställning på andra djur också. Får se hur det går. Det är bara att höra av sig till mig om intresse finns.

Vad händer idag då? Klockan är nu 10.00. Solen skiner här i Landskrona. Behagliga 21 grader i skuggan just nu. Underbart.

Väntar på att hallonen ska tina. Fil, hallon, kanel. Oslagbar combo.
En sval dusch och en en god bodylotion. Idag blir det Yves Rocher´s Tradition de Hammam kroppsbalsam. Tunn och mjuk. Underbar, mild doft. Orientalisk med inslag av mild apelsin. Bättre än så kan jag inte beskriva den. Min favorit.

Klockan 12 har jag bestämt träff med mamma på brorsonens fik #Gyllene Koppen.
Har varit dålig på att haschtagga men ska göra det idag tror jag.
Efter fikastunden med mamma vill jag bara vara hemma och pussa på André.

Ha det härligt och njut av dagen. Det ska jag göra.
Kram från Anna

En droppe schampo och frisyrer

Hejsan
Hoppas alla mina läsare har det bra idag. Kanske en dag till att njuta och koppla av?

Jag vaknade tidigt, innan det ljusnade och sitter fortfarande med min kopp te. Favoriten är detta te med kanel, kardemumma och ingefära. På snöret på varje påse får man lite fina inspirations,- och visdomsord. We are born wise, we are born complete står det på min tepåse. Fint * ler*

Känner mig lugn och avslappnad. Idag ska jag bara njuta. Jag har ju sällan tider att passa mer än ”mat och sovklockan”. Jag gör det jag vill och orkar, varje dag.

På mitt schema finns:
-stretcha kroppen varje morgon, middag, kväll. Tänja ut ordentligt.
-”gå på stället” . Har svårt att gå på grund av att jag har ”svullnadkänsla” under fötterna på morgnarna. Fötterna är inte svullna med de känns som om de är runda undertill. Jätteknepigt. Trampar på yogamattan tills det känns bra under fötterna. Tar cirka 30 tramp innan jag kan gå som vanligt.
-diverse work-out på mattan. Yogamattan är alltid framme.
-en power walk eller en lång promenad om dagen. Oavsett väder (här jag har fuskat en del)
-måste äta frukost senast klockan 10 (läkarens ordination eftersom jag inte har mycket till hungerkänslor)
-äta lunch vid 13-tiden
-äta middag vid 17-tiden

Utöver detta har jag inget schemalagt och vill inte ha det just nu.

Hår och frisyrer
Nu har mitt hår vuxit till 1,5 cm. Tjockt som tusan är det. Verkar som att precis alla hårsäckar vaknat till liv och vill jobba med att producera hår. Jag har alltid varit långhårig. Rakade bort 74 cm strax innan första cytostatikabehandlingen. Visste att det skulle ryka så jag såg ingen glädje i att vänta på att tussar skulle ramla av succesivt så vi rakade bort allt. Mer om detta finns att läsa en av mina sista inlägg i januari 2017.

En (1) droppe schampo går åt för att tvätta håret. När jag hade mitt långa hår tvättade jag det ungefär var femte dag. Mitt hår blev aldrig fett eller så. Dessutom använde jag aldrig stylingprodukter. Bara schampo och vårdande balsam och inpackning. En grej jag märkte var att så länge jag inte borstade eller kammade håret uppe på huvudet så blev det inte fett. Jag kammade bara längderna. Det är nog anledningen till att det inte behövdes tvättas oftare. Praktiskt ju * ler*

Jag gör inte inlägg på facebook speciellt ofta och är där bara korta stunder någon gång i veckan för att hålla mig à jour i vissa intressegrupper jag är med i. Fast nu i helgen fick jag ett ryck och publicerade första bilden på mitt hår. Här har vi den:

Fick många positiva kommentarer från vännerna och tips om frisyrer. Så gulligt av dem att engagera sig * hjärta*. Kan säga att jag aldrig kommer att vänja mig vid att vara så här korthårig. Trivs inte ett dugg och fortsätter därför använda peruk eller mössa när jag är ute. Dessutom gillar jag huvudbonader . Jag ser peruken som en huvudbonad, en accessoar till min klädsel. Därför har jag två peruker och en massa olika mössor och hattar. Har beställt en peruk från Japan som kommer om några veckor. Ska bli spännande att se hur den är. Dessutom har jag möjlighet att få en peruk till som betalas av landstinget. Eller rättare sagt jag får lägga till några hundra kronor själv.

De som gillar mig i detta korta hår får passa på att titta för detta är once in a life time. Just nu tycker jag att jag bara ser ut som en med ”cytostatika-frisyr” . Och med det sagt kommer tipset hur man kan piffa till håret medan det växer.

Tadaaa……

FullSizeRender

Lila. Eller ja…. det skulle bli lila men blev blått. Fast på denna bilden ser det mer grått ut. I verkligheten har det nästan samma färg som medelhavet kring Cyperns kust.

Ja ja. Det blå försvinner efter några tvättar så det är lugnt. Ska testa andra färger sedan när håret vuxit sig 1 cm till.

Igår hade vi kräftskiva i syrrans koloni. Mina syskon med respektive och deras barn med respektive. Min dotter och min mamma var inte med. Tyvärr.
Vi blev 14 personer. Det var som det brukar när vi blir så här många. Sitter som packade sillar med armbågarna tryckta mot sidan och rörelser med precision framåt för att inte riskera att stöta till grannen och spilla ut dennes snaps. Inga rörelser sidled fungerar speciellt bra. Sedan ska det ju skickas en massa mat fram och tillbaka runt bordet. Skicka, skicka, skicka. Kors och tvärs och fortfarande knappt kunna röra armbågarna från sidorna. Jäkligt komiskt hahaha. Naturligtvis ska någon be en skicka något precis när man börjat komma till ro och ska bre sin knäckemacka.

Jag äter inte kräftor. Pallar inte allt mekande för att få ut lite ätbart. Mycket jobb för ingenting. Dessutom lite för slafsigt för min del. En burk kräftstjärtar i lake och en klick majonnäs att doppa dem i, det tar jag med mig och det gillar jag. Muuums.

Peruker
Kände så för att ha på den rosa cosplay amine-peruken. Japansk ”tecknade-serier-hår”. Lånad av en kompis. Jag bara älskar den. Man kan ta av de två långa tottarna i sidorna och då blir det en nice pixie cut frisyr. Nu är ju detta en japansk amine-peruk och de har ofta rejält mycket lugg. Och ner i ögonen ska luggen hänga. Aningen i vägen men det gör ingenting * smile*

Hårstråna är syntetiska och heter kanekalon. Känns och ser ut som äkta hår. Fast de tål inte stark värme så man ska inte ha den på om man ska öppna ugnen exempelvis. Inte heller använda locktång och liknande produkter.

Funderar du på att styla dig med en peruk till schyst pris köpt på nätet så är mitt råd att satsa på en peruk med kanekalonfibrer eller kanubiafibrer. Finns fler sorters fibrer med god kvalitet. Kolla också att peruken går att justera lite i storlek invändigt. Samt att innanmätet i peruken är ett monofilament nät. Ett tunt naturfärgat nät. Då känns det luftigt och skönt. Inte som att ha en mössa på sig. Jo, kanske de första dagarna bara men man vänjer sig.

Sen är det bara att ta på peruken och låta kanten ligga i kant med det egna hårfästet. Ibland har jag sett kvinnor som har peruken en bit ner i pannan och då ser det ju knappast naturligt ut. Har man eget hår som har vuxit några centimetrar är det bra att trä på ett hårnät som ser ut som en tjockare variant ”tunnstrumpamaterial” för att få peruken att sitta på plats. Med mitt korta så sitter peruken på plats ändå men snart får jag nog börja använda en sådan. Har beställt redan.

Mina riktiga peruker skaffade jag på peruksalong i Helsingborg. Carl M Lundh. Fantastiskt bra hjälp fick jag. Tjejen som har salongen, beställde hem peruker efter min beskrivning och önskemål. Mer om mina perukprovningar finns att läsa i inläggen peruker peruker peruker och perukprovning nr 2.

Åter till kräftskivan
Vi har alltid superkul när vi träffas. Sarkasmen haglar från alla håll och det är ingen hejd. Alla får sin beskärda del hahaha. Jag är ganska bra på att driva med mig själv. Det brukar uppskattas * ler*

Innan jag berättar vill jag flika in följande: Här nere i Skåne är det många som säger ”bröna” istället för ”bröden”. Och bröst brukar kallas för ”bröd”. Eller… ja ”brön” om man är skåning. Det blev ju ett farligt skickande av mat hit och dit och någon sa till mig: ”kan du skicka bröna” på överdriven skånska och jag svarade:
-”Inte lönt. Jag har bara ett”.

Mamma var inte med igårkväll. Annars är hon också med på noterna när vi vevar igång runt bordet.

På tal om andra noter så blev det i vanlig ordning ett gammalt sånghäfte som åkte fram. Dock var det en sång som syrran och jag inte sjöng igår. Det är Evert Taubes Fritjof och Carmencita i Samborombon . Ponera att Evert hade fel? Tänk om byn inte hette Samborombon utan Samboromborombon. Då blir det betydligt roligare. Texten förskjuts till musiken och blir typ så här:

Samboromborombon en liten by förutan
gata den ligger inte långt från Rio de la
Plata nästan i kanten av den blåa
Atlanten och med pampas bakom sej många hun-
dra gröna mil dit kom jag ridande en af-
ton i april för jag ville

dansa Tango. Dragspel, fiol
och mandolin hördes från krogen och i
salen steg jag in där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla
Carmencita Mamman, värdi-
nnan satt i vrån, hon tog mitt ridspö, min pistol
och min manton. Jag bjöd upp och Carmencita sa: Si gra-
cias senor Vamos a bailár

este tango. Carmenci-
ta lilla vän, håller du
utav mig än ? Får jag tala med din mamma och din pappa
jag vill gifta mej med dej ,
Carmencita . Nej, don Frit-
jof Andersson, kom ej till
Samboromborombon om ni hyser andra pla-
ner när det gäller mig,

än att dansa tango. Ack, Carmencita gör mej
inte så besviken,

Och så vidare hihi. Vissa blir helt galna när vi börjar sjunga denna versionen. Hahaha.

Åter till peruker och frisyrer.
Efter att ha läst alla tips från mina facebookvänner om diverse frisyrer gick det upp för mig att jag nog ska börja fundera lite på frisyrer under tiden håret växer. Det kan antagligen inte bara växa hej vilt. Inte vet jag. Jag har ju varit långhårig typ alltid.

Några tyckte jag absolut ska ha det kort med Annie Lennox-frisyr. Så kul att de engagerar sig i mitt hår. Lennox´ hår är liiiite för kort för min smak. Men det lär ju bli en Lennoxfrisyr oavsett eftersom håret ska växa. Så om 1 cm (typ i oktober) har jag nog sådan frisyr. Kommer att tona det åt det orangegula hållet för att få mina Lennoxvänner glada * ler*

En av mina bästa väninnor tycker jag ska ha blått hår. Hon blev jätteglad att se bilden på mitt blåa hår.

Waaaoooo
Av min dotters bästa kompis fick jag jättebra tips. Pixie-cuts. Har aldrig hört talas om Pixie cuts så jag googlade. Ja men JAAA. Waoooo. Pixie-cut. Shit va snyggt. Hittade massor med olika varianter. Här kommer några bilder som jag gillar:

Lila hår pixie GoldieHawn

Svartvita bilden: Goldie Hawn 1969. En av mina favoritfilmer är kaktusblomman (Cactus Flower) från 1969. Undrar om det inte är den första film Goldie Hawn är med i. Hon är drygt 20 år där. Hennes frisyr är outstanding och hon är så underbar i denna fantastiskt charmiga film. Ingrid Bergman och Walther Matthau är också med.
Hennes frisyr kan jag mycket väl tänka mig att prova.

Se filmen, kära läsare. Själv har jag sett den säkert 20 gånger. Till och med min dotter fastnade för den när vi sett den tillsammans. Äpplet faller inte långt från trädet heter det ju * ler*.

Nu är klockan snart lunch och jag har glömt äta frukost. Igen!
Min tredje kopp Yogi te har kallnat.
Under tiden jag skrivt dagens inlägg har jag pausat och stretschat och gjort mina sit-ups.
Nu ska jag ta mina gummiband som jag spänt fast på Andrés träningsstång i hallen och träna armarna.

Solen tränger sig fram och det ser ut att bli en sval, skön sensommardag med soldis / sol. 19 grader och vindstilla. Nu ska vi ut och promenera. André och jag. Det blir brunch när vi kommer hem.

Må härligt
Anna

Upp-och-nedvända veckor. Usch.

Hej
Idag är det den 9 augusti 2017 och tre veckor sedan jag skrev senast.

Det har varit upp-och-nedvända världen sedan dess kan jag säga. Återkommer till det om en stund.

Svullnaden på fötterna och anklarna har klingat av en del och svullnar inte lika mycket och ofta som innan. Härligt. Behöver inte ligga med fötterna högt med andra ord. Och behöver inte mina polkagrisrandiga stödstrumpor i samma utsträckning.

Problemet med fingrarna på höger hand håller i sig. Domningar, stickningar. Känns som att ha torkat klister på fingertopparna och huden känns stram. Fortfarande känner jag inte av detta när jag virkar så jag håller fortfarande på med mitt virkande och virkande. * ler*

Terapin
Riktigt roligt att virka. Och terapi. För mig är det lugnande dessutom. precis vad jag behöver så här efter cellgifterna och min saktagående återhämtning

Bokmärken virkar jag fortfarande. Dessutom har jag börjat virka sadeltäcken till cykeln. Detta är så himla kul. I vanlig ordning gör jag mönstrena själv. Det tycker jag är halva nöjet.

Nu är det nog någon som undrar vad jag ska med allting till som jag virkar. Vänner och bekanta har köpt dem av mig och det bidrar ju till mina garnköp så det är ju bra.

Uppföljning hos läkaren
För en dryg vecka sedan var jag hos min läkare på onkologen. Uppföljning om hur allting går.

I början av juli började jag ta Letrozol Teva 2,5 mg. Tabletter som är förebyggande efter bröstcancerbehandling. Jag hade ju hormonell cancer . Av alla onda ting så är denna variant jag hade, mindre ond än andra. Jag vill inte använda ordet ”bra cancer” för det passar verkligen inte in att säga tycker jag.

Tabletterna ska sänka eller eliminera östrogenet i kroppen. Man ska ta 1 tablett om dagen i fem år.

Biverkningarna är många, enligt manualen höll jag på att säga. Jag menar produktinformationen i kartongen. Naturligtvis har jag drabbats av nästan alla utom de som klassas som allvarliga (förlamning, andningsbesvär, illamående, hög feber med mera).

Först vill jag berätta att min mens slutade komma för cirka sex år sedan. När den slutade helt har jag inte känt några övergångsåldersbesvär. Mensen slutade och that was that. Inga vallningar, inget dåligt humör, inget konstigt. I stort sett allt var som vanligt.

Fruktansvärt jobbig period
Efter bara några dagar efter att jag började med tabletterna fick jag världens PMS-liknande utbrott. Jag blev arg på järngrinden in till vår innergård. Blev arg på en grind!Normalt beteende!

Inga hungerkänslor. Klockan två – tre på eftermiddagarna kunde jag börja fundera på om jag har ätit något eller ej. Kom inte ens ihåg OM jag ätit. Inte känt någon hunger.

Världens värsta vallningar. Började svettas som en gris och visste inte hur jag skulle klä mig. På med kläder. Av med kläder. Två timmar fyser jag. Oavsett vad det är för temperatur där jag är. Fryser och huttrar. Tar på mig en extra kofta. Fryser ändå fast lite mindre. Efter cirka två timmar klingar det av och sedan börjar jag bli varm. Och sedan börjar jag svettas. Detta varar i cirka tre kvart. Sedan är allt som vanligt en stund och sen är det igång igen.

Och Nej. Det beror inte på att jag byltat på mig extra kläder * ler*

Detta kommer över mig flera gånger varje dag. Håller på att bli galen. Ibland lindrar det lite att dricka kallvatten för att dämpa värmevallningarna. Och kokt vatten när jag fryser.

På tal om galen så har jag varit deprimerad och legat i sängen en hel dag för att jag inte orkat någonting. Varken orkat träffa någon eller prata med någon. Inte ens orkat titta på Netflix.

Dåligt humör. Nedstämd. Likgiltig. Inte velat träffa någon periodvis för att jag har varit rädd att slänga ur mig något krängt och vara otrevlig. Jag har förvarnat några släktingar och bett om ursäkt i förväg om jag skulle bli otrevlig eller så. Berättat hur jag mår. Jag kör med helt öppna kort till mina nära och kära.

Naturligtvis har André märkt denna förändring. Han är så tålig och jag tror inte han har fått så stora slängar av sleven. Snarare märkt av min totala likgiltighet och det är illa nog. Likgiltig angående vad vi ska äta för mat, likgiltig till vad vi ska se på Netflix. ”Couldn´t care less”. Så har det varit. Jag älskar André så otroligt mycket och han är fantastisk. Han ska inte behöva få sådan här skit. Därför måste jag få ordning på mitt humör.

Jag är mycket väl medveten om mitt nya humör. Fast det är reflektioner efteråt. Efter att jag slängt ur mig något. Humöret har med tabletterna att göra. Det är jag helt säker på.

Jag känner inte igen mig själv. Känner mig som en främling inför mig själv. Blir orolig att jag ska bli elak mot min omgivning. Vara krängd och slänga ur mig taskiga saker.
-”Låt bli att gör det då”, kan man ju tänka.
Mitt svar är i så fall: hade jag kunnat så hade jag gjort det. Låtit bli alltså.

Det är som att vara i puberteten.

Gråter gör jag ytterst sällan. Sist jag grät var för ett år sedan när min älskade Gargamel Moses, min älskade katt, kom till katthimlen. Han blev 16 år och jag grät floder. Sedan dess tror jag inte jag har gråtit faktiskt. Om man inte räknar med mardrömmar jag haft det senaste halvåret och gråtit i sömnen.

Hur som helst. Läkaren undrade hur jag mådde och hur allting gått. Jag gillar verkligen min läkare. Vi gick igenom problemen jag hade vid förra besöket två månader tidigare för att följa upp hur statusen var nu jämför med då.

-”Jo, det ska jag berätta för dig”, sa jag. ”Jag behöver en kurator. Jag håller på att bli tokig. På riktigt”. Rabblade allting jag berättat här i detta blogginlägg.

Jag sa att jag är bombis på att det beror på pillerna jag börjat ta. För att vara hundra procent säker på att det ÄR tabletterna tyckte hon att jag skulle sluta med dem direkt. Sedan ska vi ha telefonmöte tre veckor senare för att se hur allting står till med mig.

Läkaren trodde inte alls det var en kurator jag behövde. I alla fall inte förrän vi rett ut problemet med uteslutningsmetoden. Jag blev påmind om att jag inte ÄR frisk från cellgifterna ännu. Det tar längre tid. Det kan vara så att det inte är enbart pillrena utan cellgifter som fortfarande finns kvar lite här och där i kroppen som ställer till det. Låter logiskt. Så gör vi.

Den 1 augusti slutade jag med tabletterna.

Nu har det gått nio dagar. Humöret är tillbaka. Mitt vanliga humör alltså. Kan skratta och är nästan på mitt vanliga jag. Inte den där likgiltiga, deprimerade typen längre.
Har börjat känna vanlig hunger igen. Läkaren sa till mig att det är extremt viktigt att äta på regelbundna tider. Detta vet jag så klart.

Värmevallningarna pågår fortfarande. Fryser vissa stunder, är varm vissa. Svettas vissa stunder.

Läkaren sa att jag måste ha kom-i-håg i mobilen när det är dags att äta. När klockan är 10.00 bör jag ha ätit någon form av frukost. Jag är ingen frukostmänniska men jag ska äta någonting kl 10.00. Fil med hallon och kanel passar mig perfekt. Det ska det bli. Mums.

Vid 13-tiden ska jag äta igen. Någonting. Jag står inte och lagar mat till mig själv. Inte en chans. Har jag aldrig gjort. Men någonting ska jag äta. Omelett kan jag sträcka mig till att göra. Och omelett är så himla gott. Lång mättnadskänsla dessutom.

André kommer hem vid 16-tiden och då brukar vi äta så det fortsätter vi med. Imorgon blir det Pluras recept på fläskpannkaka med rårörda lingon. Fast vi har baconbitar istället för fläsk. Jag äter inte griskött. Men bacon i finklippta bitar i fläskpannkakan tycker jag är gott. Jag ska lägga till receptet i min receptflik här i bloggen.
Om två veckor ringer läkaren mig och då ska vi ha uppföljning. Jag är väl medveten om att jag måste ta hormonsänkande piller. Antingen den sorten jag redan har tagit eller en annan sort.

Pest eller kolera?
Den andra sorten har andra biverkningar. De psykiska problem som de nuvarande pillrena skapar, får man tydligen inte av den andra sorten. Däremot kan man istället få ännu värre värmevallningar.

Ja, kära Anna. Pest eller kolera? Vad föredrar du?
Ungefär så känns det.

Det kan ju vara så att biverkningarna klingar av eller går ner efter ett tag. Eller att jag vänjer mig vid vallningarna (om man nu kan göra det). Jag har ju varit lyckligt lottad som inte haft dessa bekymmer när mensen försvann. Kanske är det så att det är så här många kvinnor har det dagligen med sina övergångsbesvär. Stackars alla de kvinnorna säger jag bara.

Motion
Idag tog jag en lång power walk. Mitt på dagen. Föredrar annars morgnarna.

På med tunna mjuka brallor, linne, långärmad t-shirt och keps. Ingen peruk idag. För varmt blir det. På bilden här har jag fäst fast mitt egna hår i kepsen. Jag sparade ju det när jag rakade mig på huvudet, den där kvällen i slutet av januari.

KepsAnna

21 grader idag. Härligt. Soligt och nästan vindstilla. Visste att jag skulle bli varm men just när jag klädde mig frös jag och jag vill inte frysa.

Vi bor mitt i stan och nära havet. Perfekt. Rask promenad längs vallgraven , in om Slottet och ut längs strandpromenaden eller vad vi ska kalla det. Utsikt över Hven där ute i Öresund. Underbara Hven där jag tillbringat mycket tid när jag var barn och ungdom.

En timmes power walk utan att vila. Kanon ju * ler*

Tog trapporna upp till femte våningen. När jag väl kom in om dörren tog all musten slut. Krängde av mig alla kläder. Började svettas som om jag varit i en ångbastu. Svetten fullkomligt rann av mig. Snacka om dålig kondition. Den ska jobbas upp. Så här kan det inte vara.

Tips till andra som ska eller som nyligen opererats för cancer är att försöka hålla i gång kroppen på något vis. Lättare sagt än gjort. Jag vet det så väl. Men kanske orka något lite hemma, dagar man mår ”bättre”. Lite är bättre än ingenting alls.

Jag önskar att jag tänkte lite mer på vad jag åt under min cytostatikaperiod. Jag gjorde inte många knop på dagarna, av förklarliga skäl: ingen som helst ork och mådde så dåligt i långa perioder. Därför borde jag ha tänkt på att inte äta kakor och godis. Eller så tänkte jag på det men struntade i vilket. Jag har lagt på mig en del kilo. Vet inte hur många för jag väger mig aldrig. Har ingen våg. Men i alla fall en klädstorlek upp.

En hel del beror på vatten i kroppen, svullnader i samband med cytostatikan, men som sagt. En del beror klart på kakorna och godiset. Så det är bara att ut och promenera varje dag. Oavsett väder. Kläderna sitter lite väl trångt så jag har fått köpa nya. Framförallt brallor. Jag mår inte bra att ha det så här så nu är det träning som gäller. Dels hemma på yogamattan och dels promenader såklart.

Mjuka upp kroppen varje morgon. Det är viktigt! Man blir stel i kroppen av cytostatikan. Jag blev det. Och stel av anti-hormontabletterna. Så jag stretchar.

Det är bara att ”armar uppåt sträck” – ”benen böj” och göra en massa traditionella stretchrörelser.

Nu är klockan mycket och jag borde gå och sova. André har redan somnat.

Innan jag tackar för idag måste jag bara visa Bade damen Lise. Jag har bestämt att hon är en dansk dam och därför detta uttal. Kanske är hon från Hornbæck eller Gilleleje. Jag vet inte * ler* . Funderar på att virka henne rund och vaddera henne så att hon kan sitta i ett fönster hemma hos någon. Kanske blir mitt nästa projekt. * ler*

Ha det dejligt
Anna

Biverkningar och rosa peruk

Hejsan

Det har gått 6 veckor och 3 dagar sedan sista cellgiftsbehandlingen. Jag trodde att biverkningarna skulle klinga av. Några biverkningar har jag kvar.

Vardagen fungerar
Först vill jag berätta att jag mår bra. Det är okej. Går på rätt håll och jag promenerar, stretchar, är ute bland folk och så vidare. Doktorn har sjukskrivit mig fram till september.

Rosa peruk
Jag har fått låna en ljusrosa peruk av en kompis. Som jag gillar den!

För en vecka sedan kom jag hem från Sundsvall där jag har mina två barndomsvänner. Jag bor hos Agneta, min barndomsbästis. Våra familjer umgicks och hon och jag gick i parallellklass i Kvissleby utanför Sundsvall. Vi ses minst en gång om året. Längtar redan till nästa gång.

Det var den bästa konvalescens jag kan tänka mig. Annars har jag blivit bjuden till en träff någonstans i Sverige tillsammans med andra cancerpatienter men det är absolut ingenting för mig. Inte just nu i alla fall. Så jag bestämde mig för att klara av att orka flyga till Sundsvall. Det gick bra med resandet. Med bytet på Arlanda tog resan upp runt 6 timmar. Slängde mig på sängen när jag kom upp dit för då tog energin i kroppen slut. Otroligt härligt att komma upp till Agneta och hennes man igen. Stannade i en vecka. Kom hem för en vecka sedan.

De första dagarna stekte solen på deras altan. Jag brände mig på ena armen och axeln. Jag tål inte solen så bra efter cellgifterna men glömde bort att smörja in mig.

Biverkningarna som inte ger med sig
Ena biverkningen är stickningar och domningar på fingrarna. De vill inte ge med sig.

Har fortfarande problem med min högra hand. Stickningarna har gått över till domningar och visst känselbortfall i alla fem fingrarna. När jag gnider höger hands fingertoppar mot varandra känns det skrovligt och efter en liten stund börjar det ömma. Dessutom är hela handen känslig för värme. Exempelvis hålla i en varm mugg eller ha den i varmt vatten. Dessutom känns det som att huden är for stram. Att huden är torr i fingertopparna. Ungefär så kan jag beskriva det hela.

Jag har fått veta att det kan ta tid innan problemet går över. Ibland blir det kroniskt och går inte bort. Får ha lite tålamod med detta så ska det väl ordna sig. Inget jag kan göra åt det utan bara det bästa möjliga.

Styrkan i höger handen är svagare än innan. Har svårt att skruva av korken på saftflaskor, snäppkorkar på kroppslotioner och liknande. Går och tappar saker. Vågar inte hålla ett glas med bara högerhanden.

Det gör ibland ont när jag ska texta med mobilen eller skriva på datorn. Dessutom är styrkan i handen så pass svag att jag inte kan trycka ner tangenter ordentligt. Det gör att det tar tid att korrigera hela tiden. Detta är en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge. Det jag skriver i detta inlägg är skrivet under flera dagar.

En sak som jag ofta gör är ”öppna-sträck-stäng”-övningar med handen och inbilla mig att det ska hjälpa. Känns bra för stunden i alla fall. En sak som underlättar och dämpar problemet är att virka. Dessutom är det roligt och avkopplande. Så jag virkar och virkar och virkar *ler *

Jag har en necessär som jag har mitt pågående projekt i, med alla tillbehör. Jag går ingenstans utan den. Var och varannan dag är jag på brorsonens fik i stan och där kan jag sitta i några timmar och virka. Dessutom gör de så himla god cappuccino och smarriga mackor och vem kan motstå det? *ler *

Svullen
Svullen på kroppen så jag inte kommer i mina kläder. Jag använder ofta tajta kläder. Jag kommer inte i dem!
Panik.

Under cellgiftbehandlingen svullnade kroppen. Det är en biverkning. Dessutom har jag varit stilla och mycket sängliggande i perioder eftersom jag mått dåligt och inte orkat hålla mig aktiv. Det har gjort att jag lagt på mig lite. På toppen av detta blir jag rejält svullen, framförallt fötter och ben. Så jag ser inte riktigt klok ut. Fast fötterna är värst. Jag är inte svullen i ansiktet och halsen. Händerna och armarna svullnar till lite ibland men det är så pass lite att jag inte bryr mig.

När jag vaknar på morgonen är jag svullen under fötterna så jag har svårt att gå. Det går som tur är över när jag tagit ett tiotal steg. Stapplar fram och har svårt att lyfta på fötterna. Jag ligger i sängen med benen uppallade på dynor på natten och när jag vilar för att undvika svullnad. Dock räcker det med att jag sitter ner i en kvart för att fötter och höger ben ska svullna. De är oftare svullna än inte svullna kan jag säga. Man ska ju röra på sig så ska svullnaden gå ner. Ibland gör den det ibland svullnar fötter och anklar när jag går.

Vissa skor har jag svårt att komma i. Jag köpte ett par riktigt sköna sandaler av märket Merrell. Om det så regnar ute vill jag ändå ha dem på. Så otroligt sköna. Och snygga. Grå med orange detaljer.

Har köpt störtcoola polkagrisrandiga stödstrumpor som jag har på mig emellanåt. Behöver köpa fler.

Jag har behövt köpa nya kläder. Massor med nya brallor av olika slag. Och större storlek än jag brukar ha. Igår köpte jag en supersnygg marinblå stickad koftjacka i storlek large. Jag mår dåligt av att behöva köpa storlek large. Jag som brukar ha 36/38. En tröst var att jackan är lite för stor *ler *

Mysteriet med smaklökarna
Mina smaklökar är på bättringsvägen. Har inte testat att äta Marabouchoklad ännu. En gång i tiden har jag varit chokladoman. Tryckt i mig choklad. Varje dag. Stora Marabouchoklad. Schweizernöt. Det är länge sedan jag slutade med det. Sedan jag började med cellgifterna har jag tyckt att chokladen smakar pyton så jag har inte ätit det sedan dess. Jo förresten. Lindh´s mörka, tunna choklad med mint gillar jag. Jag är annars inte förtjust i mörk choklad alls men Lindh´s är god. Särskilt bra fungerar den tillsammans med hallon.

Jag är inte den som köper hem öl och dricker till maten. Har aldrig varit en ölälskare. Jag föredrar röda viner och rosé om det ska vara alkohol. Det är bara på solsemestrarna jag blivit sugen på öl.

Öl dricker jag egentligen bara till midsommar och andra tillfällen där det ska vara sill på bordet. Och självklart när vi åker in till Helsingör för att äta smörrebröd. Då är det självklara valet Tuborg Classic. Mumsfillibabba säger jag bara.

NU plötsligt, sedan några veckor går jag och blir sugen på öl. What is this? Vad är det som händer med mig? Jag brukar aldrig någonsin vara sugen på att dricka öl. Jag har provat rosévinerna jag brukat köpa innan behandlingen och det smakar sådär likgiltigt. Inget jag suktar efter. Rött vin har jag smakat lite av och det gillar jag inte. Jag vill ha öööööl . Häromdagen drack jag två burkar öl hos syrran. Det var 3,5:or. Sedan åt André och jag pizza på en pizzeria och där klämde jag en stor starköl. Jag trodde det var mellanöl. Jo då, jag kunde gå hem och vinglade inte.

Jättekonstigt fenomen att jag börjat sukta efter öl. Jag fattar inte detta. Av förklarliga skäl har jag inte druckit en droppe alkohol sedan slutet av januari och det är ju 6 månader sedan. Om jag nu tvunget vill dricka öl så får jag se till att ha alkoholfri öl hemma. Jag är inte ute efter att bli onykter. Jag blir sugen på öl på samma sätt som någon annan blir sugen på Coca-Cola.

Idag är det lördag och solen skiner. Klockan är tio och jag ska fortsätta med mina projekt.

Just nu virkar jag bokmärken och syr shoppingväskor. Har sålt ett antal bokmärken och intresset verkar vara stort. Grodan ska skickas till Australien minsann. Jag skapar själv mönstrena till mina bokmärken och mitt varumärke heter dizzy D. Ser jag en bild på ett djur så kan jag se framför mig själva mönstret, hur jag ska virka.

Väskor har jag nyss börjat tillverka. Mina väskor är tänkta som shoppingkassar. Två storlekar än så länge. Ska visa bild på dem senare.

Lördag idag, ja. Mamma har bestämt att vi ska ha en slags släktträff på lördagarna på min brorsons fik i stan. Så vi har setts där varje lördag i en dryg månad. Riktigt roligt. De som kan och känner för det, kommer. Jag ska dit. I rosa peruk *ler *

Gecko
Just nu har jag dille på att virka Geckos. är helt fascinerad av alla färger och mönster. Deras små fingrar. Ja helt fantastiska. Designade *ler *

Tänk om jag kunde virka en sådan här.

FullSizeRender

Jag önskar dig en härlig dag.
Tack för att du läser min blogg fastän det varit låååångt mellan inläggen.

Kramar från Anna

Sista behandlingen den 31 maj 2017

Hallåj där
I´m back *ler*

För snart två veckor sedan satte jag mig för att blogga. Innan jag hann skriva klart, la min laptop av. Bara dog så där utan förvarning. Den var en gammal skrutt så det var dags. Eftersom det är bökigt att blogga längre stycken med iPad så var det bara att slå igen datorn och skälla ut den ordentligt. Grrrr!

Köpte en ny för en dryg vecka sedan och nu har jag installerat ditten och datten så att jag kan skriva igen. Från början var jag inne på att köpa en MacBook eller MacBook Air men de finns inte som 15-tummare. Bara typ 12 och 13 och det blir alldeles för litet för mig att jobba vid.

Då sitter man ju som en ekorre vid datorn, som André uttrycker det. Det blir ju bra för kroppen och hållningen……

För att få en 15-tummare är det MacBook Pro som gäller. Hittade en för runt 15 000 kr. Dock saknar de bärbara Macarna numeriskt tangentbord och det blir jag tokig av. Man kan köpa till ett sådant men då faller ju idén med bärbar. Kan ju i och för sig koppla det jag har till min gamla stationära iMac, till laptopen i så fall.

Min iMac är numera enbart musikstation och används inte till att surfa på eftersom jag är rädd att han ska lägga av. Min Mr iMac är 17 år gammal och jag vårdar honom ömt. *hjärta*

MrMac

André letade alternativ i PC-världen för att jämföra valuta för pengarna. Själv kan jag ingenting beträffande PC. Vet inte vilka märken som är bra eller ej. Tycker bara PC är skrutt som får virus och pajar efter några år.

Han hittade en Lenovo Ideapad 310, 15,6 tummare. Numeriskt tangentbord. Intel Core i5 till schyst peng. Jag gillar ju färger och det tråkiga med denna dator är att den är svart. Undrar om man kan måla om locket med nagellack hahaha. Eller dekorera på annat sätt.

Jag ger PC en chans och köpte Lenovon.

Detta var egentligen bara en parentes. Jag har ju massor att berätta sedan sist.

Först vill jag berätta att jag står ut med tillvaron och biverkningarna och allt går på rätt håll. Trots biverkningarna. Bara att gilla läget.,

Den 31 maj var datumen för min sista cytostatikabehandling. Eftersom jag valde att operera bort hela bröstet och all cancer är borta, slipper jag strålning. Tjoho.

Tänkte fira med att åka till sjukhuset i hockeyfrilla hahahahaha. Att jag ens vill visa den här bilden hahaha.

Jag skippade hockeyfrillan och tog den krulliga. Min favorit .

hockeyfrilla

Så härlig känsla. Äntligen ska det bli ett slut på dessa veckovisa resor till Malmö, irriterande biverkningar som får vem som helst galen och Picc-linen i vänster arm som varit ett bekymmer det med. Ungefär 10×10 cm av huden på vänster överarm har ju varit duktigt inplastad i fyra månader och blivit lite irriterad och torr.

Behandlingen denna gången var lik de senaste åtta gångerna som jag behövt få varje vecka. Varje onsdag. Blir ohyggligt trött och somnar. ”Billig fylla”- känsla. Ja jag har ju berättat hur dagen och efterföljande dagar är.

Cytostatikan de använder skräddarsys till patienten. Resultatet av blodproverna som tas en gång i veckan avgör hur receptet på cytostatikan ska vara. Cytostatikan tillverkas samma morgon som jag får behandling. Jag kan inga detaljer men ungefär så här är det.

Det jag fått reda på de senaste veckorna är att mina värden är mycket bra. Även de vita blodkropparna håller sig inom normala ramar även direkt efter behandlingen. Hur illa det blev efter första cytostatikabehandlingen den 1 februari har jag berättat om i februari månad, för den som vill läsa hur illa det kan gå.

Nu undrar jag vad de preparerat mig med den sista gången. En biverkning är ju stickningar i fingrar, tår, näsa, öron. De kan komma var som helst på kroppsdelar som sticker ut så att säga (tur jag inte är kille säger jag bara!!) Gulp.

Sedan i onsdags den 31 maj när jag fick den sista behandlingen, har jag haft – och har fortfarande – stickningar i alla fingrar på höger hand utom tummen. Non-stop dygnet runt. Kan beskriva det som en kombination av domning och stickning som man kan få när blodtillförseln stryps i en kroppsdel.

Öppna – knyt ihop – spreta = handgymnastik
Har testat med allt möjligt för att lindra. Diverse handgymnastik typ ”öppna – knyt i- spreta” .Fortfarande när jag sitter här och skriver känner jag av det men det gör inte ont när jag skriver eller så. Värst är det på kvällarna när jag ska somna. Totalt hopplöst. Blir galen!
Inte nog med det.?När jag är stilla och vi ska sova, ja då börjar det även i ett av benen. Sällan båda på en gång, Det började i vänster stortå och sedan spred det sig upp till knäet. Amputera mitt ben! Snälla! Jag pallar inte!

Just nu känner jag även en märklig aktivitet i magsäckstrakten. Cytostatikan påverkar ju även tarmarna och ja, magen. Känner det nu.

Eller……. hmm. André och jag har sett avsnitt 2-4 av Alien i förrgår och igår. KAN kanske ha med det att göra. KAN vara inbillning. Det jag känner i magen. Eller inte. Gulp!

Har ringt till teamet i Malmö och väntar på att de ska ringa mig tillbaka när de hört mitt meddelande. Inte nog med stickningarna. Jag har varit ohyggligt trött, mer än vanligt.

Törnrosa eller zombie?
Onsdagen och torsdagen brukar vara ”sova-ruset-av-mig”-dagar. Orkar ingenting mer än det nödvändigaste. På fredagarna brukar det vara betydligt bättre fastän energin snabbt tar slut.

I fredags fikade jag med en kompis på stan på förmiddagen. På eftermiddagen bilade jag in till Helsingborg i två ärenden. Det hela tog tre timmar inklusive bilresandet. Det gick bra men när jag kom hem var jag totalt slut och slängde mig på sängen. Hann inte vila middag ett skvatt på hela dagen. Energin i kroppen var totalt slut. Orkar knappt ta ett steg. Orkar inte böja mig ner och ta av skorna. Allt snurrar och känns som jag ska falla ihop i en hög i hallen. Tror inte ens jag orkade äta något i fredags när André kom hem.

I lördags var jag och fikade med släkten på brorsonens fik . (Jaaaa, vi har ju ett nystartat fik i släkten. Det ska jag berätta mer om sedan).

När man är frisk tycker man att det är väl ingenting att sitta och fika. Nä, det är det inte heller. Däremot krävs det mycket innan man kan ta sig dit. Klä på sig, sminka sig, ta på peruken, på med skorna och jackan (skorna är värst). Kolla att jag har med mig näsdukar, läppcerat, dörrnyckel, mobil. Allt sånt där vanligt som man bara gör utan att tänka på att det tar energi. Sedan ska jag ta hissen ner, ta fram cykeln och cykla. Cykla tar energi det också. Jag tar cykeln ner till centrum fastän vi bor tre minuters promenad från centrum. Vill spara på min energi. Efter fikan ska jag ju hem igen. DÄR tar energin slut kan jag säga. Hänger som en säck i hissen upp. Ganska komiskt faktiskt.

Hem och slänga sig i sängen. Vi var bortbjudna på kvällen. Innan jag somnade funderade jag på ifall jag överhuvudtaget skulle orka åka iväg. Mådde inte bra på grund av trötthet och lite illamående. När jag vaknade och druckit vatten kändes det bättre så vi for iväg på en så himla god grillning hemma hos bästisen.

Waooo vilken grillkväll
André hade marinerat vårt kött så gott med rosépeppar och grejer. Jag hade gjort en stor laddning whiskysås som är hur smarrig som helst. Min kompis hade bakat en gudomligt god potatispaj och Västerbottenost. Sedan hade vi en hel del annat till.

Jag åt som om det var sista måltiden. Kunde inte röra mig. Paltkoma! Efterrätten var också farligt god. Fruktsallad med hemmagjord glass.

O lala, sa mina smaklökar som fungerade utmärkt denna kväll. Annars är de hur knepiga som helst. En av biverkningarna av cytostatikan är ju att maten smakar konstigt och ibland direkt äckligt. Därför undviker jag att äta mina absoluta favoriträtter. Inte kasta pärlor på svin, finns det ju ett uttryck som heter.

I söndags, måndags och tisdags har jag varit så in i norden trött. Utmattad. Det är något som inte stämmer riktigt. Försökt göra saker men har absolut inte haft ork till det. När man är frisk och läser detta kan man kanske tänka: ”Äsch, det är väl bara att göra det”. Ehhhh. Nej det är det inte. I så fall hade jag gjort det. ”Bara” satt fart och gjort något.

Dessutom är det extremt viktigt att lyssna på kroppen när man går på cytostatika som slår ut vad det vill i kroppen. För att få bort eventuella spår av cancer. Denna behandling ska man ta på allvar och ha respekt för och därför måste man gå och lägga sig när man börjar känna att luften går ur en. Det tar lång tid att få tillbaka energin.

Planera dagarna
Ett tips till andra är att planera in högst en aktivitet på en dag. Aktivitet kan exempelvis vara att plocka ur diskmaskinen. Fy vad det tar på krafterna. Att tvätta flera maskiner tvätt. Vanliga saker som man bara gör utan att tänka på det.

Lära sig att det finns inga ”måsten”. Andra i ens omgivning får sköta ”måstena”. Låt hemmet se ut som ett bombnedslag tills det finns tillräckligt med energi att ta itu med klädhögen eller vad det än är.
Spara energi. Planera sina dagar. Ibland vill man ju göra saker fast man inte borde. Ibland vill jag gå och handla lite mat. Ja, det kan jag göra om jag planerar in dagen och ser till att undvika en massa andra aktiviteter.

Nu finns det någon som småler när han läser detta. Han kommer nog hem med pekfingret och säger:
–Hur skulle det vara om du följde dina egna råd lite bättre?
Han har så rätt! men jag försöker. Är rätt duktig ändå.

Vet ni vad? Nu har jag suttit här en bra stund och skrivit. Har gjort pauser och druckit vatten. Fast nu behöver jag vila kroppen och ska lägga mig ner en stund.

Har massor att berätta sedan. Exempelvis:
-taxichaffören som sket i att hämta oss på Lunds lasarett
-nya ”kamelbarnbarn” fniss
-smarrigt fläskpannkakarecept och rårörda lingon
-frasiga scones
-ny peruk på G?
-en Gyllene Kopp

Bara MÅSTE avsluta med en så mysig bild. Fast den är oskarp.
Får jag presentera min dotters Bengaler. Fem månader gamla.

JaysKatter
Ha det finfint.
Anna