Läkarbesöken – Sida 3 – annabloggar.com

Taxichauffören som struntade i att hämta oss.

Hej

idag är det lördag och ganska schyst väder. Framåt dagen och eftermiddagen är vi lovade soligt och upp till 20 grader.

När jag är klar med detta inlägg ska jag i väg till Gyllene Koppen nere i centrum. Vi har börjat ha spontana släktträffar där på lördagarna. Min äldsta brorson och hans fru köpte detta härliga café i januari.

En Gyllene Kopp i Landskrona
Vilket sammanträffande. Måste berätta.
I ett av mina inlägg i januari berättar jag om att mamma, min bror, hans fru och jag tog en kort runda på stan. Mamma ville handla blomjord sen ville hon fika på sitt favoritfik: Gyllene Koppen som ligger i en mysig gränd mitt emellan två gågator.

Mamma brukar vara där och har lärt känna ägarinnan lite grand. Hon berättade att hon sagt upp lokalen och ska lägga ner caféet. Jättetråkigt, tyckte vi. Min bror frågade henne om någon annan tagit över lokalen och ställde en massa andra frågor. Till saken hör att min brorson och hans fru har nyss flyttat hem från Kina och ville starta ett café.

Några veckor senare tog de över lokalen. Tog över hela interiören. I mitten av maj i år öppnade de sitt mysiga fik. Nymålat, uppfräschat, mysigt.

GP1

Taxichauffören som sket i att hämta oss
Det för jäkligt alltså.
Blir upprörd när jag tänker på det.

Det är ju så att jag är beviljad sjukresor. Det betyder att att jag ringer och bokar bil som hämtar och lämnar mig vid min dörr och utanför sjukhusets entré.

För detta betalar jag 84 kr per resa och faktureras en gång i månaden. Hur smidigt som helst.

Den 8 maj var det dags att träffa överläkaren i Lund igen, för att prata om mina behandlingar och så vidare. Uppföljning och planering kan man säga. André var med precis som som alla tidigare läkarbesök.

Det är så bra att han är med och tacksam att han kan ta ledigt från jobbet. Vi pratar mycket om allt här hemma och det jag inte minns när läkaren ställer frågor, svarar han på. Likaså är det omöjligt för mig att minnas allt läkaren säger till mig och därför hade jag inte fixat detta utan André.

Värdena man kan få fram via blodproverna var bra. Min trötthet och utmattning efter varje behandling var inom det normala. Alla andra biverkningar var också inom de normala värdena. Bara att gilla läget med andra ord.

Jag hade bokat bil hem kl 13.00 från Lunds lasarett och klockan var bara 11.00 så vi stack ner mot stan och tog en fika på ett litet café inrett i 50 eller 60-talsstil. Minns inte vad fiket hette men det kan ju kvitta just nu.

Vi var tillbaka på sjukhuset i god tid innan taxin skulle komma. När klockan var 13.15 hade fortfarande inte taxin kommit. De brukar vara punktliga. Är de försenade ringer de mig och meddelar. Likaså ringer de på mobilen eller går in i entrén och hämta en. Från andra taxichaufförer som jag rest med, har jag fått veta att de aldrig får köra ifrån en patient. Ibland måste de upp på avdelningen där patienten varit, och leta.

Det är Skånetrafiken som har hand om sjukresorna. Det är till dem man ringer och bokar.
Eftersom taxin inte kommit ringde jag Skånetrafiken. Kvinnan jag talade med sa att den kommer när som helst. Hon kunde följa taxichaufförens rutt nämligen.

När klockan blev 13.55 hade taxin fortfarande inte kommit. Eftersom vi satt precis innanför entrén kunde vi se ruljansen på taxibilar och patienter utanför. Mycket bilar och mycket folk ut och in i bilarna. Jag gick ut till var och varannan taxibil som stannade och frågade om det var mig de skulle hämta. Det skulle de inte. Denna dagen mådde jag inte så bra. Musten tog slut och jag frös som tusan och blev illamående. Dessutom fick jag inte vistas bland en massa folk på grund av smittorisk som kan slå ut vita blodkropparna. Entrén i ett sjukhus är ju värsta tänkbara stället att befinna sig på.

Andra taxichaufförer kom in i entrén och ropade upp namn. Men aldrig mitt
*sur gubbe*

Klockan 13.55 för att vara exakt, ringde jag Skånetrafiken igen. När man ringer hamnar man hos ett callcenter i Riga, Estland. Inget fel på personalen där. De kan dock bara hjälpa en när man ska boka och avboka resor. Kvinnan kopplade mig till en ansvarig på Skånetrafiken som reder ut problem och förseningar med mera. Samtalet tog säkert 15 minuter. Medan han hade mig i luren spårade han upp taxichauffören. Den trevlige killen på Skånetrafiken sa att chauffören sa att han letat efter mig men inte hittat mig och kört iväg.

Jag blev så förbannad när jag hörde detta. Sa till servicekillen att det är bullshit och lögn. Chauffören ljuger. Jag sa som det var, att jag haft koll på taxibilarna utanför, varit och frågat var och varannan chaufför. Berättade att andra taxichaufförer kom in och ropade namn, inne i entrén. Ingen har ropat mitt namn. Dessutom: de har mitt mobilnummer och jag hade mobilen till hands och med hög volym för att inte riskera att missa samtal. Dessutom hade jag min sambo med så vi var två som höll koll.

Killen beklagade så mycket och sa att en bil kan komma och hämta oss tidigast tre kvart senare. Jag sa att jag inte orkar vänta så länge. Jag mår riktigt dåligt. Går på cellgiftbehandling och får inte vistas bland människor på grund av smittorisken som kan göra mig mycket sjuk. Dessutom är det så kallt ute att vi inte kan vänta ute i friska luften. Jag behöver vila och är otroligt utmattad.

Han sa att det enda alternativet är att vi i så fall avbokar sjukresan hos honom och tar en vanlig taxi hem, betalar och sparar kvittot. Skickar in det och få pengarna tillbaka. Jag sa att då gör vi det. Avboka resan.

André hade redan förstått vad samtalet handlade om. Att chauffören skitit i att hämta oss.
Just som jag står och ska slå numret till taxi hör jag en chaufför som ropar mitt namn. Jag rusade fram till honom och sa ”det är jag”. Detta var en annan taxichaufför som plötsligt fått mig på sin körlista. Jag berättade för honom om händelsen med den andra chauffören och han skakade bara på huvudet och beklagade det hela. Denna chaufför var mycket trevlig och gjorde allt för att det skulle bli en trevlig bilfärd. Med i bilen fanns en kvinna som surade på taxichauffören för att hon inte var ensam passagerare. Hon sa hon blivit lovad egen bil och att hon hade bråttom hem. Hade inte tid att åka in om Landskrona.

Jag blev lite störd på hennes muttrande om detta under halva resan, så jag sa:

-”Jag visste inte att man kan boka privatchaufför. I så fall vill jag också vara ensam i bilen”.
Tror tantan slutade muttra.

Dagen efter denna, hade jag en bokning i Malmö att prova ut bröstprotes. Detta hade jag sett fram till, länge.

Den dagens händelse berättar jag om i nästa inlägg. Imorgon.

Ha en finfin lördag.
Kram från Anna

Tredje cellgiftsbehandlingen

Hej
Cellgiftbehandling nummer tre idag den 15 mars 2017.

Fick du också se filmen hur ett bröd blir till, i skolan? En svartvit film. Säkert tvåhundra år gammal eller tusen. Den hette ”från ax till limpa”.

Den som sett den filmen kan ju skriva det i kommentarsfältet. Kanske var det bara min klass som fick se den. Fröken kanske hade fått ärva filmen av sin mormors mosters fasters son.

Jag har ju inte berättat om hur själva cellgiftbehandlingen går till. Så nu ska jag berätta om den från ax till limpa. Från början till slut.

Egentligen är det inte så mycket att berätta. Händer inte speciellt mycket. Om jag börjar från början så blir jag hämtad av Serviceresor utanför min port en timme innan behandlingen börjar. Resorna ringer jag själv och bokar. Minst två dagar i förväg måste det göras.

Jag har med mig kapseln Emend som jag ska svälja exakt en timme innan behandlingen börjar. Denna medicin ska motverka illamående. Jag tar även en sådan de två kommande dagarna efter behandling.

En och en halvtimme brukar behandlingen ta, allt som allt. Därför brukar jag boka hemresa två timmar senare. Jag får mina behandlingar på Onkologimottagningen i Malmö. Jag blir avsläppt utanför entrén.

På avdelningen har de ett rum för oss som får behandlingar utan att vara inlagda. Rummet har tre bäddar. Sjuksystern frågar hur jag mår och vi har en liten uppföljning. Första gången var det ingående information och diverse frågor. Systern förklarade vad som skulle hända och berättade om de olika medikamenten som ska droppa in i min kropp via PiccLinen i armen. Jag bäddar ner mig i sängen med filt. Har med min bag med korsord, virke, vatten och lite annat. Allt för att fördriva tiden. Fast jag brukar somna för man blir dåsig

Först rengörs PiccLine genom att spruta in Natriumklorid-lösning. Sedan hänger sjuksystern två olika vätskor på dropställningen. Två olika sorters cytostatika. Det tar en halvtimme vardera att droppa in via Piccline och pulsera ut i mitt omlopp. Första gången kändes det något diffust i hela kroppen. Kan inte förklara hur det kändes men det kändes som något slöjliknande och svalt for igenom min kropp på ett underligt sätt. Inget som gjorde ont utan bara ja, kändes. Denna känsla har inte varit lika tydlig de andra två gångerna. Däremot känner jag mig lätt illamående och yrsel ganska direkt när den första cytostatikan pumpas ut i blodet.

Efter tjugo minuter blir jag mer yr, suddig i ögonen och trött. Dessutom känner jag av den där grumligheten jag berättat om innan. Just nu när jag skriver detta (fyra timmar efter behandlingens start) känner jag inte av grumligheten. Illamåendet har också gått över för stunden.

Idag fördrev jag tiden med att surfa runt och kollade långresor. Drömma mig bort till öar i Västindien och till Mexico. När allt detta är över med mina behandlingar, vilat upp mig från allting, få lite sommarsemester här hemmavid, börja jobba och komma in i de vanliga gängorna så att säga så ska André och jag på en lång, avkopplande resa. Det får bli innan jag ska på opererationsbordet igen och få ett nytt snyggt bröst.

När och var resan blir av får vi se. Kanske i januari eller februari 2018. Just nu lutar det åt Isla de Holbox, Mexico. Lugnare ställe får man leta länge efter. Två till tre veckors total avkoppling vill vi ha. Gärna på ett ställe med taskigt wi-fi och det råkar vara så på denna ö. Så här kan vi ha det exempelvis. För det är vi värda!

Isla de Holbox1

Åter till verkligheten.

När all vätska pumpats in sakta i min kropp kopplar sjuksystern bort de två påsarna och rengör Piccline igen. Därefter tar hon bort hela bandaget och sätter på ett nytt.

Denna gång tog behandling en kvart längre tid på grund av att jag ska ha ytterligare ett cytostatika läkemedel . Det heter Paxene. Den är till för att stärka skelettet eller rättare sagt blockera cellernas förmåga att bryta ner skelettet. Detta läkemedel ska jag ta en gång var sjätte månad i tre år. Dessutom ska jag börja ta kalcium och D-vitamin i pillerform för att stärka skelettet.,

De vanligaste biverkningarna när man får Paxene är dessa: infektion, lågt antal vita och röda blodkroppar, blodplättar, aptitlöshet, stickningar eller myrkrypningar i huden, trötthet, illamående, kräkningar, kan påverka tarmarna det vill säga min Kocks blåsa som jag är då rädd om, slemhinneinflammation, magsmärtor, ledvärk, muskelvärk, svullnader, sömnsvårigheter.

Hud och naglar kan bli extra känsliga för solljus. Därför ska man undvika att utsätta händer och fötter för solljus under behandlingen. En ovanlig biverkning är risk för tandlossning. Jag kollade ju mina tänder hos tandläkaren extra noga i januari, innan första behandlingen. Tandläkaren sa att tänderna såg bra ut, välskötta. Inga hål, ingen tendens till tandlossning. Jag hoppas innerligt att slippa denna biverkning. Hjälp mig att hoppas på det bästa! Jag är orolig. Verkligen orolig. Jag kan ta alla de andra biverkningarna men inte tandlossning!

Måste fråga hur länge de eventuella biverkningarna sitter i. Jag ska ju bara ta detta läkemedel en gång i halvåret.

Dessutom måste jag höra om jag ska vara extra mycket försiktig med att träffa ”folk”, eftersom mängden vita blodkroppar minskar. Jag måste veta mer helt enkelt.

Biverkningarna kan ju omöjligt sitta i, i tre år.

Innan jag får åka hem rengörs Piccline igen med natriumkloridlösning och omläggning av Piccline. Jag får en ny datum för nästa behandling och några påsar med allt som behövs för omläggning av Piccline som jag ger till distriktssköterskan i Landskrona.

Klockan är nu 16.45 och det är drygt 6 timmar sedan behandlingen började. Jag känner mig fortfarande dåsig och lätt berusad. Inte konstigt. Paxene innehåller alkohol och man får inte köra bil på flera timmar efteråt.

På kvällen på behandlingsdagen och kommande tre dagar tar jag två läkemedel mot illamående och inflammation. Betapred och Ondansteron. Dessutom: 24 timmar efter behandlingen tar jag Longuex. Ett läkemedel som sprutas in i magen. Jag började skriva något här som skulle kunna missuppfattas *fniss* så jag formulerar om det så här:
André sköter sprutan och jag grabbar tag i bukfettet. Utan nedräkning trycker han in nålen. Klart på några sekunder.

När det gäller sex så är det kanske någon följare som undrar hur privatlivet fungerar. Jag svarar att det är lite si och så med det. Två dagar efter behandlingen får man inte ha sex. Detta är enkelt att avstå ifrån så dåligt som jag mår de dagarna. Bästa dagarna är veckan eller kanske 10 dagarna innan kommande behandling så då tar vi igen det vi missat. Så nu vet ni det, gott folk. *ler*

Känner mig mer och mer dåsig och yr nu. Trött i ögonen. Lätt illamående.

Två saker ska jag se till att göra eller verkligen försöka att göra även när det är motigt.
-förmå mig att skriva lite i bloggen var tredje dag eller oftare.
-förmå mig att klä på mig och gå ut på promenader minst var tredje dag.

Nu vill jag slänga mig i sängen. André jobbar ju natt och sover nog två timmar till. Det blir lagom för min del också.

Kram & hej från Anna

Upp, ner och upp igen

Hejsan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit uppgångar och nedgångar. Kände mig på bättringsvägen för en vecka sedan och biverkningarna avklingade en efter en men jag har ändå känt mig hängig och trött. Har känt mig grumlig i huvudet sedan förra behandlingen. Grumligheten släppte förra helgen tror jag det var. Sedan kom den tillbaka och nu är den borta igen.

Melodifestivalen missade jag förra lördagen för att jag var för optimistisk och trodde jag mådde helt bra. Det gjorde jag inte visade det sig. Hela lördagen blev fel. Sover inte hela natten i ett sträck och det avbrottet påverkar ju också.

Igår var André och jag hos överläkaren på onkologiavdelningen i Lund. Vi hade uppföljning av de två cellgiftbehandlingarna. Det började ju dramatiskt med en vecka på sjukhus på grund av att jag förlorade nästan alla vita blodkroppar som är till för at bygga upp immunförsvaret. Drog på mig en förkylning som jag var rädd skulle påverkan behandling nummer två och att jag skulle få en omgång till på sjukhuset. Jag hann bli hyfsat frisk två dagar innan behandlingen den 22 februari.

Nu är det fem dagar till nästa behandling. Den tredje behandlingen. Ytterligare en medicin ska adderas och den ska portioneras ut i små doser vilket gör att jag ska få en liten dos i veckan istället för en stor var tredje vecka. Denna medicin har också biverkningar. Dels kan fingertopparna och tårna domna, sticka och göra ont. Det är inte säkert jag drabbas av denna biverkning. Det lär vi märka. Anledningen till att den delas upp för mig är för att försöka skona min reservoar – min ileostoni så mycket det går. Detta läkemedel påverkar nämligen tarmarna och jag är livrädd att reservoaren ska ta stryk och därför kommer jag få den i små doser.

Vet inte om jag törs nämna biverkningar som jag hittills sluppit undan. Är väl risk att jag åker på dem i så fall. Än så länge har jag sluppit blåsor i munnen och tandkött. Jag är öm i tänderna till och från. Ilningar. Tandköttet har krupit upp lite på ena sidan där det gör mest ont. Detta gör mig orolig. Funderar på att ringa tandläkaren och se om man kan göra något. Jag borstar med en extra mjuk tandborste. Använder bara Sensodyne Pro-emalj tandkräm och gurglar mig morgon och kväll med Flux munskölj. Min ileostomi har lugnat ner sig något. Dock vätskar den mycket så jag behöver byta kompressförband varannan timme.

En biverkning är att slemhinnorna påverkas. Det brukar börja i munnen och sluta i ändtarmen. I munnen märkte jag direkt efter första behandlingen den 1 februari. Jättetorr och obehaglig känsla i munnen. Efter andra behandlingen var det inte riktigt lika illa. Jag har ju ingen ändtarm och därför kan man anta att det är min ileostomi – reservoaren som istället påverkas. När det torkar, sätter reservoaren (som är gjord av en bit av min tunntarm) igång att producera vätska.

I cirka tre dagar har jag känt mig ganska normal. Blir trött men inte på samma sätt som innan. Har mer energi. Kan skratta och skoja. Ibland har jag överskottsenergi och vill göra allt på en gång. Starta en massa projekt och sen inser att allt detta kan jag inte göra samtidigt.

Jag har just kommit hem från distriktssköterskan som lagt om min Piccline. Fint väder och sol så jag gick en omväg hem. In om urmakaren och hämtade min klocka. Fick veta att det är ett fel på urverket, inte på batterierna. Jag fick ju batteriet bytt för exakt en månad sedan. Dock bytte de batteriet igen och klockan fungerar för stunden. Får se hur länge den går denna gången. Ett nytt urverk kostar runt 1 200 kr så lägger klockan av igen så är det bara att byta ut urverket.

Nu är klockan snart 12.40 och det är dags för mig att vila en stund. Ska se ifall det blir en promenad senare i eftermiddag. Ikväll blir det pizza från Pizzeria Rhodos. Stans näst godaste pizzor. De godaste har Mamma Terersa och dem tar vi och gynnar en annan gång. Hoppas pizzan kommer att smaka gott. Mina smaklökar är inte som de brukar så det är svårt att veta om maten kommer att vara god eller ej. Mitt chokladsug existerar inte. Fortvarande är jag totalt ointresserad av choklad. Däremot kan jag tänka mig att äta salmiak och saltgodis i små mängder.

Jag har inget roligt att berätta så jag avslutar här för idag. Det blir nog bättre imorgon.

Ha en bra fredag
Anna

13 februari. Tack för denna tiden.

Hej
Lite tjatigt att berätta om när jag vaknar och om mina morgonrutiner. Vi skippar det. Blodtrycket var lite lågt denna morgon. Dock inget alarmerande. Kände mig ovanligt pigg och vanlig liksom. Snörvlig och måste snyta mig hela tiden, precis om de senaste dagarna.

Vaknar så pass tidigt att jag hinner blir riktigt hungrig innan frukosten serveras strax efter kl 8.00. Varje morgon beställer jag ungefär det samma så vissa morgnar har jag inte behövt rabbla vad jag vill ha. Systrarna rabblar det åt mig *ler*

-Två muggar citronté med mjölk. Inget socker
-Fyra grovbrödmackor med ost
-En tallrik fruktyoghurt utan vaniljsmak

Jag är förvånad att jag lyckas klämma allt detta. Jag är verkligen ingen frukostmänniska men antagligen beror det på alla omständigheter med min sjukdom, behandling och medicinering. Kroppen gör säkert av med mycket mer energi när man mår dåligt. Dessutom vaknar jag jättetidigt och att det är mer förmiddag än morgonnär klockan bli 08.00.

Antagligen får jag åka hem idag. Redan i fredags började jag säga ”hej då” till några systrar. De som jobbat natten vet jag är lediga i flera dagar så jag sa ”hej då” och tacka så mycket för det fina omhändertagandet av mig.

Jag har mycket svårt att ”ta farväl” som det så fint heter. Jag blir alltid så rörd och tårögd. Nu tror alla som läser min blogg att jag gråter mycket. Det gör jag inte kan jag berätta. Sist jag grät, var när min älskade Gargamel Moses blev sjuk och fick komma till katthimlen. Det var i augusti 2016. Efter det har jag gråtit några skvättar förrän på sjukhuset. Det är väl ungefär de gångerna.

Har svårt att ta farväl av personer som berör mig. Denna morgon blev den biten jobbig. Först ut var att säga ”ha det bra och tack så mycket för allt du gjort för mig”, var nattsköterskan. Jag har glömt att fråga alla systrarna om jag får nämna deras namn i min blogg, så därför nämner jag inga namn.

I dag kom avdelningens sjukgymnast och hälsade på. Han har varit på semester jättelänge och detta var visst hans första arbetsdag. Riktigt glad kille. Sjukgymnasten som hjälpte mig i fredags tillhörde en annan avdelning.

Efter att jag berättat om mitt jäkla ryggont och hur snabbt den försvann, så gav han mig jättebra träningstips, så nu har jag ett antal övningar till att göra två gånger om dagen eller fler gånger om jag vill. Han hämtade en motionscykel. Satte på lite motstånd och så trampade jag mig riktigt varm i 10 minuter. Under tiden pratade vi om resor, om hans resa han nyss kommit hem från. Om så många fina platser det finns på vår jord och som man kunnat ge vad som helst för att få se och uppleva. Det blev en riktigt trevlig och rolig stund. Hoppas hans jet lag försvinner snabbt. Det kan ta tid. Jag berättade för honom om min längsta jet lag som höll i sig i närmre en vecka efter att jag kommit hem från Kina.

Nedräkning
Nu blev det bekräftat. Jag får komma hem.
Två av läkarna kom och berättade den glada nyheten. Dels läkaren som tog väl hand om mig på Akuten och även avdelningens läkare. Alla värden ser bra ut. Jag ser pigg ut tyckte de, och allt verkar bra. Jag glömde fråga hur mycket de vita blodkropparna var uppe i så det vet jag inte. Jag vet att mitt immunförsvar är nedsatt och att jag måste ha respekt och inte riskera någonting. Jag blev både glad och lite ledsen. Kommer att sakna alla så himla mycket. Det berättade jag för de båda läkarna. Om hur väl omhändertagen jag varit av alla. Har känt mig trygg, trots paniken jag fick när jag blev förkyld och blev arg på vissa i personalen. I det stora hela har jag känt mig väl omhändertagen och alla har varit så himla gulliga. De gick och jag bara la mig på sängen och glodde i taket ungefär. Skulle inte hem förrän under eftermiddagen och det var inte ens lunch nu.

Mamma ringde. Glad som en lärka som vanligt. Hon nästan sjunger när hon pratar *ler* Hon undrade hur jag skulle ta mig hem. Jag sa att André och jag kommer att promenera hem.
-”Det tycker jag inte”, sa hon. ”Du måste vila. Gå inte hela den biten”.
-”Mamma, det är 400 meter och det finns parkbänkar att vila på”.
-”Nä det gör det inte alls! Det finns inte en enda bänk på hela vägen”.

Mamma 83 år, har promenerat längs gatan till sjukhuset några gånger och visste att det inte finns några bänkar. Nå väl, vi pratade en stund sen skulle hon göra sig iordning och iväg och spela kort med sina vänner.

Städerskan kom in i rummet. Utan munskydd. De finns ju för farao utanför min dörr. Eller ska finnas. Dessutom lämnade hon min dörr öppen på vid gavel medan hon rafsade i sin städvagn och folk passerade i korridoren. Nu blev jag arg. Jag ropade åt henne att jag är sjuk och att dörren måste vara stängd. Hon mumlade något jag inte hörde. Hon stängde dörren och kom inte in igen. Tack för det. Jag har hellre ostädat.

Systern som jobbade denna dag kom in och gav mig min medicin i pillerform. Jag passade på att fråga henne efter en av hennes arbetskamrater. Ifall hon skulle jobba idag. Jo, det skulle hon. Hon börjar kl 14. Okej. Så bra. Jag är nog kvar till dess. André har ju jobbat natt och sover ändå till klockan 13 ungefär, så klockan hinner bli minst 14 innan jag kan lämna avdelningen.

Läkaren från Akuten kom in och gav mig ”utskrivningsinformation” som det heter. Två A4-dokuement. Där står allt förklarat. Varför jag sökt Akuten, vilka mediciner och varför, vilka undersökningar som gjorts och så vidare. Mycket detaljerat.

Jag tackade honom igen för att han och sköterskan på Akuten tog så väl hand om mig. Frågade honom om han tillhörde Akuten eller även denna avdelningen. Berättade för honom att jag har tre stora askar choklad som kommer att ligga i personalrummet. Om det är så att han tillhör Akuten så ville jag att han skulle sticka upp hit då och då och ta en stor ranson chokladbitar. Han log och sa att det skulle han minsann göra.
-”Ja, gör det”, sa jag.

Saken är den att redan i onsdags sa jag till André att jag vill köpa choklad till alla på avdelningen. Det ska vara de största askarna av chokladen Merci. Merci betyder ju ”tack” och chokladen så himla god. Massor med olika varianter. De är betydligt godare än Marabou choklad. Alladinaskarna bojkottar jag totalt sedan de tog bort Trillingnöten och ersatte den med en jätteäcklig pralin med ljus choklad och hallon. Bläää. Torkad hallon. Usch! Dessutom har det tillkommit några andra praliner som inte heller passar mina smaklökar. Så jag säger ”nej tack” till Alladin.

André ringde vid 14-tiden. Då hade han precis vaknat.
-”Jag får komma heeeem”.

Andre kom en stund senare. Då började jag packa ner datorn och mina två ”nuttekuddar”. En för bröstet som inte finns längre och en för ryggen. Packade ner datorn och min jättenecessär med alla hudvårdsprodukter och hygienartiklar. Ja, jag kan säga att vår ur-coola shoppingvagn var fylld till bredden.

Vi väntade på att läkaren skulle komma och ge oss det sista provsvaret.
Dörren öppnades och där står nattsköterskan som jag frågat efter. Henne hann jag inte säga ett riktigt ”tack och hej då” till när hon gick av sitt pass i fredags. Vi pratade en stund och jag sa även till henne att jag känt mig så väl omhändertagen att jag inte kan fatta hur jag ska klara mig utan dem nu när jag ska hem. *ler*

Sa även att jag är tacksam att allt gått så bra denna veckan. Jag har tillbringat min vecka på en medicinsk avdelning och alltså ingen infektionsavdelning.
-”Här dumpas jag i knäet på er för att det inte fanns något sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag förstår att ni alla har påverkats av detta i ert dagliga arbete med andra rutiner och så vidare. Jag är oerhört glad att det inte fanns något ledigt på annat sjukhus. Tror inte jag kunde få det bättre faktiskt”.

Nu blev jag så där rörd igen. Att behöva säga ”hej då”. Jag bad henne om tjänsten att lägga de tre chokladaskarna i personalrummet tillsammans med min hälsning som jag skrev någon dag innan. Där skrev jag bland annat att jag vill aldrig mer träffa dem på denna avdelning. Däremot gärna i vimlet på stan någonstans, någon gång. *hjärta*

När hon gick iväg med chokladaskarna gjorde jag mig iordning. På med egna kläder. På med foundation och solpuder och hoppades att se lite friskare ut. Tycker jag ser mager ut om kinderna och trötta ögon. Lite färg i ansiktet gör susen.

min-peruk-nr-1
På med peruken. André hade den med till mig. När vi åkte till Akuten den 6:e lämnade jag den hemma och drog på två mössor för att inte frysa. Under hela min vecka har jag varit utan. Bara haft mina fyra virkade mössor som jag skiftat med för att slippa känna mig tråkig.

Två peruker har jag. En som är 10 cm kortare än mitt egna hår och en rufskrullig. Idag ville jag ha min långa peruk och drog den på. Just som jag kom ut från toaletten, färdigsminkad och allt, stod en annan av de gulliga systrarna i rummet. Hon ville tacka för chokladet och kom av sig när hon såg mig.
-”Känner du igen mig?” frågade jag och log. Hon log också och tyckte mitt hår var jättefint. Det blev jag glad att höra. Hon sa också att hon hoppas slippa mig på hennes avdelning och hoppas vi ses i vimlet någon gång istället.

Jag sa att antagligen kommer jag att sakna er så mycket att jag kommer hit och hälsar på varannan dag. Jag bor ju bara typ 400 meter bort.

Klockan 15.30 kom sista provsvaret. Allt var bra. Jag glömde fortfarande fråga efter hur mycket de vita blodkropparna ökat så jag har ingen siffra att skriva här.

Vädret var fantastiskt härligt. Solen sken, den lilla snön här och där glänste. Ingen blåst och behaglig temperatur. Vi tog en sakta promenad. Superskönt att andas frisk luft. Inte bara de korta stunder jag stack ut huvudet genom fönstret i mitt rum.

André och jag letade parkbänkar längs Regeringsgatan. Fasen också. Inte en enda bänk. Till slut hittade vi två stycken med 10 meters mellanrum. Knappt 30 meter från vårt hem. Lönt att vila på den. Såååå. Mamma hade rätt som vanligt. *ler*

parkbank

Får ringa mamma och erkänna mig besegrad.

Skönt att vara hemma.
Skönt att kunna krama och pussa på min babe.
Skönt att slänga mig i sängen och kolla ett anvsnitt av De Tre Musketörerna på Netflix.

Goodbye for now
Anna

12 februari. Förkyld. Respekt tack!

Gissa vilken tid jag vaknade denna morgon? Exakt. Jo då. Kl 04.30.

Blåsor längst in på tungan. Dessutom täppt i näsan. Inget ryggont. Blåsorna kan antingen vara en av biverkningarna efter cellgiftbehandlingen. Kan också vara förkylningsblåsor.

När man ligger på sjukhus så har man ju tid att fundera. Mitt funderande sedan jag vaknade denna morgon är detta:
-Jag ligger isolerad. Inga besök mer än André som håller sig på meters avstånd och no touch. Han stannar bara korta stunder.
-Alla försiktighetsåtgärder måste respekteras. Alla måste ha munskydd och handskar. -Jag får inte vistas utanför mitt rum.
-Dörren till mitt rum är ständigt stängd och måste hållas stängd.

Okej. Var kommer då smittan ifrån? Sen kom jag på det. Flera av personalen som har hand om mig tar på munskyddet INNE i mitt rum. En halv meter ifrån mig. Där finns en hylla med munskydd och handskar. Då har de ju hunnit andas ut fyra gånger rätt ut i luften. Jag har inte tänkt så mycket på det, de andra dagarna. Att vissa har munskydd när de kommer in i rummet och andra tar på det inne i mitt rum.

Jag ligger på en avdelning med många patienter med många besökare i korridoren. Alla samlar ofrivilligt på sig andras baciller. Och tar dem med in till mig! Det kan räcka med att en som ska in till mig, precis innan stått och pratat med någon som bär på virus. Och därefter går direkt in till mig och sprider smittan via utandningen. Det krävs inte mer än detta.

Dessutom: en av sjuksköterskorna var förkyld. Hen berättade det för mig någon dag tidigare. Att hen var förkyld och inte ville komma in till mig och delegerade visst jobb till andra p.g.a smittorisken. Det uppskattade jag mycket.

Den första som brukar komma in är en sköterska som ska ta blodtryck, kolla pulsen och andningen. Denna person gick in i rummet sa ”god morgon”och tog på munskyddet. Jag sa åt hen i halvpanik att jag blivit smittad av någon. Beordrade att ta på munskydd utanför mitt rum. Jag hade verkligen panik och var livrädd!

Efter en stund kom hen in igen. Jag bad om ursäkt att jag morrat och förklarade att jag fått panik för att jag smittats av någon. Beklagade mig för hen att vissa tar på sig munskyddet intill mig i rummet och så vidare. Hen sa att det är bra jag sa ifrån. Vi pratade lite kring detta medan hen kollade mina värden. Jag sa att det ska finnas munskydd, handskar och sprit utanför min dörr. Det gjorde det inte, fick jag reda på.
-”Jag ska ta tag i det”, sa hen och ställde en vagn med handskar, munskydd och sprit utanför. Jag sa att flera av personalen inte respekterar allvaret med mitt urdåliga immunförsvar.

Dessutom fick sjuksköterskan med förkylningen allvarliga blicken av mig när hen skulle ta bort den tomma påsen efter antibiotikan som var kopplad till Picc-Linen.
– ”Jag har blivit förkyld. Någon har smittat mig. Du är förkyld. Du ska inte vara här inne” . Här var jag nästan gråtfärdig. Hen sa att ”är du orolig ska jag naturligtvis gå ut”, och gick ut. Ett plus i kanten för hen därför att ha munskyddet på när hen kom in i rummet.

Hur som helst, mina värden på förmiddagen var kanonbra. Både puls, andning, ingen feber och bra blodtryck. Nu väntade jag bara på läkaren angående min förkylning.

Läkaren kom vid lunchtid och tittade på blåsorna på tungan och jag förklarade min oro att gå miste om de vita blodkroppar som bildats, på grund av att jag blivit förkyld. Läkaren sa att jag inte behöver oroa mig för det. Det krävs betydligt mer påverkan för att de vita blodkropparna skulle slås ut igen. Läkaren berättade att de har fortsatt att öka. De är nu uppe i 1,9. Efter samtalet med läkaren blev jag så lugn. Pjuuu vilken befrielse. Underbart.

Jag mår inte bra av att skälla på folk. Därför var jag noga med att be de två sjuksköterskorna om ursäkt. Jag sa till den förkylda sjuksystern att jag blivit lugn av läkarens besked och att jag sett värsta scenariot framför mig: att jag skulle hamna på ruta 1 igen.
-”Jag ber om ursäkt att jag reagerade som jag gjorde”. Ursäkten godtogs med svaret:
-”Det är lugnt. Ingen fara”.

Min stomi är bråkigare än någonsin och det är antibiotikan som är boven i dramat. Det vet jag. Jag har vidtagit egna åtgärder för att den ska må så bra den kan så det löser sig.

Jag fick besök *ler*
Min syster kom. Helt oannonserad. Gissa hur glad jag blev på en skala från 1 till 10? Jag blev jätteglad. Vi har inte haft tid att ses på flera veckor. Hon stod borta vid dörren och ville bara lämna en låda choklad och gå direkt. Jag propsade på att ta på ett munskydd, sprita händerna och komma in och sitta en bit bort. Vi babblade om allt möjligt.

Precis som för alla andra, berättade jag om den goda maten. Så himla god mat varje dag. Och vatierande.Gott kryddat. Vällagat. Känslan av hemlagad husmanskost. Jag berättade att jag redan vid två tillfällen bett sjuksystrarna att hälsa kocken i köket. Syrran undrade var maten kom ifrån och jag sa från Restaurang S:t Olof som ligger här intill. Som finns på lasarettsområdet.
-”Ja men det är ju där Åsa är restaurangchef”. Åsa är en kompis till oss. Jag hade totalt glömt att det är där hon jobbar. Det är ju länge sedan hon berättade det för mig.
-”Så bra”, sa jag och skrattade till. ”Då kan ska jag minsann hälsa Åsa själv”.

Jag berättade den goda nyheten om det ökade antalet vita blodkropparna, att jag kanske skulle få komma hem dagen därpå eller nästföljande.

Efter att hon gått var jag trött och sov i en och en halv timme. Jag blir trött på några sekunder. Pang så hänger ögonen.

Allt verkade så bra att jag från nu skulle få antibiotikan i pillerform istället för via Picc-Line. Allt går på rätt håll. Underbart!

Fattar inte att jag kunde vara vaken fram till efter midnatt. Sovit för mycket kanske. Somnade kl 01.00 med mobilen i handen. Vaknade vid 03-tiden fast jag var trött, men ändå tillräckligt vaken att jag inte kunde somna om. Hittade avslappningsmusik Mindfulness Relaxing Music på YouTube. Somnade förvånansvärt fort och skönt. Det undermedvetna fortsätter ju ta till sig musik när man är sovande och det var nog därför jag sov så gott i två timmar till.

Avslutar med en bild när min älskade Gargamel Moses tröstade mig en dag när jag var hemma i feber. Min underbara kille finns i katthimlen sedan den 5 augusti 2016. Vi fick 16 år tillsammans.

Jag saknar honom otroligt mycket. *världens största hjärta och några tårar*

13925218_1057713697599914_2534271691809676318_n

Anna