Biverkningar – Sida 5 – annabloggar.com

11 februari. Höjdpunkter

Vaknade 04.30 i vanlig ordning.
Stretchade. Inget ryggont. Alltså inte tillstymmelse till ont i ryggen. Fasen vad knepigt.
Jag kravlade mig upp ur sängen försiktigt. Satt kvar på sängkanten och kände efter ordentligt. Ingen smärta. Så bra *ler*

Klockan 08.00 var jag fortfarande smärtfri. Frös och hade ont i huvudet, men ingen ryggsmärta. Två teorier har jag:
1. Antingen har smärtan försvunnit, vilket är rekord för min del. De gånger jag haft ryggskott har det tagit minst en vecka, och senaste gången tog det två veckor innan den gick över.
2. Eller så är jag bombarderad med så mycket smärtstillande att jag inte känner av smärtan, vilket är högst troligt. Det kan ju vara så att Elaka Farbror Smärta tyckte han överdoserat mig med annan smärta redan så han lämnade mig ifred. Han hade uppnått sin test för min smärtgräns.

Trots att smärtan var typ borta så litade jag inte på att den skulle hålla sig väck. För bra för att vara sant. Därför bad jag en sjuksyster om att få ha en smärtstillande dunderpilla hos mig, att ta till, om i fall att.

Min aptit är det sannerligen inget fel på. Det var bara gårdagen, den 10 februari som jag inte åt upp. Det berodde dock inte på maten utan att jag inte orkade äta stående och gråtande.

Det var himla synd på den maträtten: potatissallad med kapris och kallskuret oxinnanlår.
Mumms. (bilden ger inte maträtten rättvisa någonstans).

Glufsade i mig i vanlig ordning. Maträtterna har varit så himla goda varje dag. Vällagade, goda kryddor och känsla av hemlagat. Har vid två tillfällen bett sköterskorna att framföra min hälsning och tack till kockarna i köket.

Hej igen vita blodkroppar
Läkaren kom med glädjande besked igen.
Nu är de vita blodkropparna uppe i 1,3. Från 0,3 till 1,3 på ett dygn. Tjoho. Nu börjar det ta sig. Dock är det viktigt med restriktionerna med spritning, munskydd och handskar. Hela tiden, för alla som stiger in i mitt rum och sprita händerna för min egen del.
För tidigt att ropa ”hej” .

Kl 15 kände jag av första tecknet från ländryggen. En liten, liten strålning i svanken, men väldigt svag. Jag blev rädd och kletade på Voltaren som en galning. Ett par liknande stötar kände jag under dagen men ingenting värre än så.

Kvällens höjdpunkt: delfinal 2 i Melodifestivalen
Den här gången skulle jag minsann hålla mig vaken. Inte missa det som förra lördagen. Jag förberedde mig under hela dagen. Sov rejält med middag. Riktigt tungt och länge några gånger under dagen. Inte så svårt med så mycket smärtstillande i kroppen.

I did it! Jag så hela deltävlingen. Och attan vad spännande.
”Heja Mariette. Du underbara kvinna”.
”Heja Dismissed. Ni är så himla härliga”. Otroligt bra låt skriven av Ola Salo. *hjärta*

Mello-nostalgi och helighet
Jag älskar Melodifestivalen. Det har jag gjort sedan jag kan minnas. Den första jag minns, då var jag 7 år. Året var 1968. Det var han den snygge : Claes-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek banne mig” som vann. Jag vet inte om det var låten eller bara Claes-Göran, men jag tog min lilla veckopeng och köpte singelskivan. Eller så fick jag den i present av mamma och pappa. Jag minns inte vilket. Skivan har jag fortfarande kvar.

Jag tyckte han var så snygg i sin Beatlesfrisyr. Lite för gammal för mig som bara var 7 år men snygg ändå.

TV-Drottningen Anna
Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är prio för mig. Heligt.
Då är det jag som är Drottning över TV:n. Ingen kan få mig att avstå titta. Därför har det alltid funnits minst två TV-apparater i mina hem. I övrigt tittar jag aldrig på TV (bara Netflix, Playkanaler och liknande) .

Måste bara berätta om en gång när jag höll på att missa en deltävling.
–> Först VARNAR jag KÄNSLIGA PERSONER. Det jag ska berätta kan upplevas som obehagligt.

Det var i februari månad, år 2006. Alla förberedelser i hemmet pågick inför första deltävlingen. Min dåvarande man och jag höll på med middagen. Jag var i full gång med avokadon till salladen. Jag älskar avokado och har min taktik hur man smidigast tar bort kärnan när man delat denna goda frukt (ja det är faktiskt en frukt – ett bär) .

Detta är ingen rekommendation till någon. Jag har ensamrätt på denna (idiotiska) taktik.
Jag tar en vass rejäl kniv och drämmer med fast hand rakt på kärnan. Jag ta till med mina krafter eftersom kärnan är väldigt hård. Sedan är det bara att dra upp knivbladet och kärnan följer med hur fint som helst.

I det hushåll fanns inga slöa knivar. Inte ens halvslöa. Alla vassa och ofta nyslipade. Därför var de perfekta att ta bort avokadokärnor med. I vanlig ordning och med rutin tog jag den stora kökskniven Global kockkniv. Den är jättebra. Den låg ju redan framme. Håller avokdohalvan i kupad hand och håller om med fingrarna. Drämmer till med kraft.

Fråga mig inte hur detta gick till och hur fasen jag egentligen höll i avokadohalvan den här gången. Kniven träffade dels avokadon på sidan och dels min ringfinger, precis i den yttersta ”böjen” på fingrets sida. Hänger ni med?

Utan att säga något till min dåvarande man, gjorde jag instinktivt så som man gör när man bränt sig. Kranar på med kallvatten. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag bara gjorde så.
Jag berättade snabbt för honom vad som hänt.
-”Det är nog djupt”, sa jag. Ex-mannen tog tag i mig och satte mig på köksstolen. Han tittade lite försiktigt och jag mitt dumma nöt satt och tittade. När han lyfte på den lösa hudbiten så konstaterade vi att : ja, det är djupt. Riktigt djupt.

Jag vet inte vad man ser när man är igenom huden så att säga. Såg något vitt långt där inne. En sena kanske. Eller benet? Ingen aning. Jag ville inte åka till akuten fast jag förstod att jag borde.

Nu minns jag inte ordningen på följande två scenarios. Antingen var det här jag tappade medvetandet i någon sekund och han la mig på sängen en stund med fingern rejält inlindad. Och därefter plåstrade om mig. Eller så var det så att vi hann plåstra om mig innan jag svimmade till.

Hur som helst rengjorde han där inne i fingern med någonting i spritväg. Ja, jävulen vad det kändes! Jag hade bra med plåster och kirurgtejp hemma så han tejpade ihop den lösa biten hårt med resten av fingret. Tejpa, tejpa, tejpa. Utanpå det tog vi mina mjuka, självhäftande kompresser som jag har som ileostomibandage. Flera stycken tog vi. Utanpå det lindade vi om en bit elastisk binda eller något liknande. Enbart för att jag var rädd att stöta till fingern och att det skulle göra ont. Jag behövde stötdämpare.

Det dunkade, pulserade och gjorde ont så in i norden. Jag blev illamående och var yr. Efter en stund kändes det bättre. Inget illamående. Lite yr och trött. Maten var ju i princip klar och jag orkade inte äta.

När jag berättade för några i släkten dagen efter, blev jag nästan idiotförklarad för att jag inte åkte till akuten. Framförallt av mamma. Min fina, omtänksamma mamma. Hon kallade mig inte idiot, men sa antagligen att det var dumt att leka sjuksyster själv.

Jag fattade att fingret hade behövt att sys. Mitt försvar till varför jag valde att inte åka till akuten var:
-”Hade väl inte jag tid med. Det var ju deltävling i Melodifestivalen ju”. Dessutom: Andreas Johnson skulle ju vara med. Honom missar jag inte för allt smör i Småland. Annars hade jag ju inte kunnat rösta bort min veckopeng på honom och hans låt Sing For Me *ler*

Because he is worth it.

Jag gick aldrig till läkare med mitt finger. Vi plåstrade om och skötte fingret så bra. Jag var inlindad hur länge som helst, i minst en månad eller längre och det såg inte klokt ut med detta jättebandage om fingern. Det var vinter och kallt.Dessutom frös jag och fick ilningar i fingern. Det var väl nervtrådarna som var i totalchock och letade efter varandra.

fullsizerender

Jag hade alldeles nyss stickat mig ett par varma, sköna Lovikkavantar (jag älskar Lovikkavantar och mössor). Perfekt. Min överdrivet omplåstrade finger rymdes hur bra som helst. Nu när jag tittar på mitt finger så syns ärret. Den har formen av ett bokstaven V. Eller en sån där ”bock” som fröken gjorde i rött, i skolan när man skrivit något fel. (Ja, jag skrev fel svar ibland. Okej?? *ler* )

Mitt finger mår bra
Jag lovar. I flera år efter denna händelse, fick jag rysningar bara jag så den där kockkniven jag högg mig med. Vägrade ta i den. Vägrade anvnda den. Vägrade till och med ta ut den ur diskmaskinen. Den finns inte längre i mitt hushåll och tro inte jag saknar den.

Fingern mår bra nu. Det har det gjort länge. Det har ju gått exakt 11 år nu. Fast jag kan ännu känna lite stickande ilningar vid stora temperaturskillnader. Kyla, stark värme. Likaså ibland när jag exempelvis håller om handtaget på styret på cykeln, men vad då. Det är ju ingenting mot att trampa på en legobit. DET gör ont!

Nå väl. Jag var helnöjd med denna deltävling, den 11 februari 2017. De som jag tyckte var dåliga åkte ut. Någon halvdålig fick en andra chans. Nån rättvisa får det ju vara *ler* . Det ska ju vara spänning. Jag somnade med melodifestivalen i huvudet *ler*

Somnade med en gammal favorit från år 2007 i huvudet:
Worrying Kind med idolerna The Ark. *jättetort hjärta*

Kramar och värme från Anna

7–9 februari. Jakten på de vita blodkropparna.

Vaknar tidigt. Alltid runt 04.00-tiden. Stiger upp och stretchar lite. Så gott jag nu orkar med all smärta i min reservoar.
Frukost vid 7.30-tiden. Grovbrödmackor med ost, två muggar citronté med mjölk, en tallrik yoghurt utan vanilj.
-Morgontempen har varierat. På morgonen den 7:e hade jag 37,4. Det har hållit sig inom normala värden dessa dagar. Ingen direkt feber.
-Får en påse antibiotika via min Picc-Line var sjätte timme dýgnet runt.
-De kontrollerar mina värden flera gånger om dagen.
-Pulsen är bra. Riktigt bra. Andningen bra, blodtrycket lite lågt.

Jakten på de vita blodkropparna pågår för fullt. För att de vita blodkropparna ska kunna produceras behöver jag bli av med infektionen jag har i kroppen. Därför får jag mediciner mot detta. Viss medicin är till för att få igång de vita blodkropparna. Jag har inga! De vita blodkropparna är till för att försvara kroppen mot bakterier och infektioner. De vita blodkropparna ”äter upp” bakterierna kan man säga. De flesta vita blodkroppar finns i vävnaderna i kroppen. Alltså inte i blodet.

Eftersom jag inte har några vita blodkroppar betyder det att jag totalt saknar immunförsvar. Kan få vilken smitta som helst, när som helst. Därför använder personalen munskydd, handskar och spritar.

Ingen får komma in i rummet som inte vidtar försiktighetsåtgärder. Själv spritar jag händerna varenda gång jag är på toaletten, snyter mig och innan jag ska äta något. tar inga risker.

Den 9 februari började min stackars Kocks blåsa bråka på allvar. Om det gjorde ont innan, tidigare dagar så var det inget jämfört med denna dag, den 9 februari. Den bråkar, krampar och det gör så in i norden ont. Jag får smärtstillande men det hjälper inte så värst mycket. Den fortsätter sitt envisa krampande.

Jag känner att muskeln är svullen och öm. Normalt har jag ingen känsel i reservoaren men när det krampar och jag försöker få igenom sonden genom första ”muskeln” så gör det ont. Via sonden som jag för in i nippeln på magen, känner jag att den är svullen. I detta läge får jag absolut inte försöka forcera in sonden. Jag måste sluta, måste vila, försöka slappna av för att få muskeln att göra samma sak: slappna av. Lättare sagt än gjort.

Jag behöver ju bajsa (ursäkta mitt rakt-på-sak-språk). När det gör så här ont, behöver jag rejält muskelavslappnande för att få ”muskeln” inne i min mage att slappna av och släppa igenom sonden. Därför har jag fått Stesolid, ett morfinpreparat. Det har hjälpt ”så där”.

Tänk dig att du har jätteont i magen. Har rejält magknip. Du behöver helt enkelt bajsa. Tänk dig då att inte kunna göra det. Det går inte. Något förhindrar detta. Du får ont, ondare, ondast. Ungefär så är det för mig. Fast det onda sitter på magen. Hela mitt magpaket påverkas. För er som har ändtarm och tjocktarm kanske får ont ”där bak” istället. Inte vet jag .

Jag har försökt förklara för läkarna om min ileostomi, min smärta och vad som händer. Det är inte så himla lätt att förstå. De flesta har aldrig haft att göra med en patient som har Kontinent Ileostomi. De vet vad det är för något men inte så mycket mer. Och även om någon vet, så vet de inget om just min. Så jag förklarar vad jag behöver för att eventuellt få reservoaren att lugna sig. Till saken hör att medicinerna jag får påverkar tarmarna så det blir ett slags moment 22.

Det är bata för mig att helt enkelt ”gilla läget” och ha ont. Jakten på de vita blodkropparna är det viktigaste just nu.

Jag är mycket väl omhändertagen av all personal på denna avdelning, som egentligen har helt andra specialområden än ta ta hand om en med noll immunförsvar, och allt vad det plötsligt innebär för alla på avdelningen. Extra försiktighetsåtgärder än vad som annars behövs. Munskydd och spritade händer. Allt som ska in i mitt rum ska spritas.

Jag hamnade på denna avdelning därför att det inte fanns ett endaste sjukhus som hade ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Meningen var att jag skulle få bo här över natten tills läkaren fick tag på ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Det dök aldrig upp något annat ställe så jag är kvar här. Dessutom är jag i min hemstad så att André kan hälsa på. Tänk om jag hamnat i Kalmar eller Hässleholm. Inte hade han kunnat komma och hälsa på heller. Jag är glad att det blev som det blev. Jag är mycket väl omhändertagen och känner mig trygg.

Maten är fantastiskt god. I tisdags var jag vrålhungrig.
-”Vill du ha kalops eller gulaschgryta till lunch?” .
-”Båda delar”, svarade jag och fick in två tallrikar mat och en efterrätt.
Jag tryckte i mig rubbet. Så otroligt gott. Vällagat, god kryddning och bara: waaao.

Hälsningar från Anna som kämpar på

6 februari. Akuten.

Nästan hela dagen frös jag och kände mig inte alls bra. André var på jobbet. Detta var den första dagen jag var ensam hemma sedan cellgiftbehandlingen. André hade dagen innan förtydligat för mig hur viktigt det är att känna efter och lyssna på kroppen. Detta är allvarliga saker. Så snart jag känner mig minsta trött, ska jag vila. Även fast jag kan känna mig rastlös och måste göra något.

Jag för ju hälsodagbok för att hålla koll på vad jag ätit och druckit ifall min ileostomi skulle börja bete sig onormalt och bli jobbig. I mina anteckningar har jag skrivit att jag vaknade 03.00. Svettig och lite snorig. Att stomin krånglade lite den morgonen. Svårt att få in sonden i nippeln när jag skulle tömma reservoaren. När detta inträffar, kan jag räkna med att krånglet håller i sig i minst en dag och att det kommer att göra ont i hela magpaketet non-stop. Sammandragningar i reservoaren som känns som att någon sitter där inne och drar åt och trycker ihop reservoaren till en skrynklig boll.

Normalt tömmer jag reservoaren var sjätte timme. I mina anteckningar har jag skrivit att jag varit på toaletten tre gånger mellan kl 03.00 och 06.30. Inte bra. Och inte så roligt för er läsare att veta heller. Ni berättar ju inte för mig hur ofta ni går på toan och hur den upplevelsen var. Fniss.

Jag var rejält frusen hela dagen och la mig i sängen under mina täcken. Somnade och vaknade 11.30. Här slutar mina anteckningar. Det betyder att jag inte gjort något särskilt utan legat i sängen resten av dagen.

André kom hem kl 16 och hade handlat hem lax, rostbiff och räkor så att vi kunde göra egna smörrebröd. Jag var uppe när han kom hem. Han har ju jobbat inom vården och kan snabbt läsa av mitt allmäntillstånd. Han frågade om jag tagit tempen. Det hade jag inte tänkt på att göra. Han kände i pannan och sa att det måste vi göra. Han frågade vad jag gjort idag och berättade att jag frusit mycket hela dagen och varit sängliggande. Tempen visade 38,5 grader.

-”Du måste genast ringa till teamet i Malmö, sa han. Jag hade ju knappt ätit något under dagen och frågade om vi inte ska göra mackorna först, sen duscha och sen ringa.
-”No way. Ring direkt”. Jag såg oron och allvaret i hans blick.

Jag ringde. Saken är den att på skafferidörren har jag satt upp en A4-lapp med viktig information. Jag har fått tydliga direktiv att ringa omgående till Bröst och Uro Team i Malmö om något av följande händer:
-extrem frossa
-38 grader feber eller mer
-vit beläggning på tungan = kan vara svamp
-annat outhärdligt

Jag har två telefonnummer, beroende på vilken tid på dygnet jag behöver ringa. Trots att jag haft frossa nästan hela dagen kopplade jag inte att jag borde ringa. Jag drack varmt vatten och bäddade ner mig under tre täcken.

Sjuksystern på Bröst och Uro Team beordrade mig att åka till akuten genast. Viktigt att först ringa akuten och säga att de måste släppa in mig i ett rum direkt eftersom jag saknar immunförsvar. Får inte vistas i väntrum eller bland folk.

Jag slängde snabbt ner viktiga saker i en bag. Tandborsten, tandkrämer, munskölj, ansiktsprodukter. Klar på 5 minuter. Vi bor nära sjukhuset. Kan nästan se det hemifrån. Jag sa att jag fixar inte att gå dit. Skakade i hela kroppen och vädret var kallt och blåsigt. André ringde Sverigetaxi. Förklarade för den tillmötesgående killen i växeln att vi behöver en taxi omgående, gav honom vår adress och att vi skulle till akuten. Det var inga problem med den korta sträckan eller hinna få en bil.

Det var bråttom för akuten i Landskrona har bara öppet på kontorstid. Stänger klockan 17. Därefter måste man till Helsingborg eller Lund. Jag pallade inte någon lång resa, därför blev det bråttom. Klockan var 16.30.Gott om tid. Det tar bara några minuter med bil.

Taxin kom. Sverigetaxis gula bil. Detta skulle bli den värsta taxiresa jag varit med om i hela mitt liv. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av ett riktigt argt ansikte. Ett ansikte med en blick som var svart. Ett uttryck som om han skulle explodera när som helst. Jag kände igen honom sedan en gång innan när jag åkt taxi ensam. Andre satte sig i framsätet och jag i baksätet. Det första chauffören sa var:
-”Kunde ni inte gått den biten?” . Jag svarade att hade jag kunnat gå dit så hade vi inte ringt efter taxi. Medan han backade i gatan och skulle styra mot akuten, sa han aggressivt:
-”Jag är inte skyldig att köra en så kort sträcka”. André glodde på honom och sa att det är bråttom och att vi måste till akuten omgående.

Taxigubben fick ett utbrott, slog på bilratten och skrek åt André så hans saliv stänkte och han betedde sig som en galning. Jag hann tänka att nu exploderar han och börjar slåss.
-”UT UR MIN BIIIL. Det är min bil. Inte din. Jag har väntat i två timmar på en körning och behöver inte köra så här kort sträcka”.

Jag sa till chauffören med ytterst allvarlig röst:
-”Kör oss till akuten nu genast. Jag är mycket, mycket allvarligt sjuk och måste dit nu genast. Det är inte ditt fel om Sverigetaxi har regler om kortaste körsträckan. Och det är inte heller vårt fel. Det får du diskutera med dem. Jag är mycket allvarligt sjuk”.
Då sa han:
-”Jag ville bara säga det”. Vad han nu menade med det. Jag blev arg och sa:
-”Nä, du sa inte. Du skrek”. Där tror jag han insåg sitt misstag att bete sig som en galning. Och helt ärligt, är min uppfattning att han faktiskt behöver professionell hjälp och terapi. Och även hjälp med ett nytt jobb. Han ska inte ha med människor att göra.

När vi kom till akuten blev vi mycket väl omhändertagna. Sjuksystern hittade snabbt ett rum till oss. Jag blev grundligt kollad. De tog en massa olika prover, tog tempen igen. 38,4 grader. När svaren kom på vita och röda blodkropparna och hörde sjuksysterns reaktion och såg Andrés ansiktsuttryck, då blev jag orolig. På riktigt. De vita blodkropparna är kroppens immunförsvar. Jag har inga vita blodkroppar. Obefintliga. Hon hämtade snabbt läkaren. Han ställde en massa frågor. Jag berättade om dagen, frossan, första cellgiftbehandlingen och så vidare.

Han gjorde diverse undersökningar i hals, lyssnade på hjärtat, lungorna och en massa annat. Kollade min ”hudkostym”. Tyckte den såg bra ut. Han ringde runt för att hitta ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Ingen hade ledig plats. Därför fick jag ett isoleringsrum på Medicinen så länge.

Medan jag satt med ytterkläderna på och skakade, höll de på med det sista av rengöringen och spritningen i hela rummet. Skönt när jag äntligen kunde få installera mig och krypa ner i sängen. Klockan var nog runt kl 19.00. Läkaren skulle fortsätta leta efter ett sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag minns inte alla detaljer kring resten av kvällen. André gick hem. Fanns ingen anledning för honom att stanna. Själv orkade jag inget annat än att somna.

De satte in en påse med antibiotika. Insatser att hålla alla slags inflammationer och infektioner borta. När man saknar immunförsvar kan infektion och inflammation uppstå var som helst i kroppen och när som helst. För att vita blodkroppar ska bildas behöver man eliminera spår av infektion och inflammation. Ungefär så har jag uppfattat det.

Likaså fick jag någon febernedsättande medicin.

Denna natt sov jag hur dåligt som helst. Sov en stund, vaknade en stund o.s.v. Blev väckt kl 01.30 för att få en ny dos med antibiotika som pumpas in via min Picc-Line i armen. Det är jäkligt bra att ha den för då slipper jag bli stucken gång efter annan.

Anna

Knepiga drömmar.

Hej.
Igår vaknade jag svettig och klibbig vid halvfyratiden. När vi går och lägger oss fryser jag och bultar på mig tre täcken. Det ena är ett tjockt duntäcke. Inlindad i dessa somnar jag.

Igår gjorde jag ett nytt försök att hälsa på min bror och hans fru. Jag lyckades. Det verkar fungera hyfsat bra att våga gå ut, om jag först sovit middag.

Jag minns inte gårdagen så tydligt just nu. Mitt minne sviker mig emellanåt. Sov middag i en timme kl 12.00. Sover extremt djupt. När jag vaknar känns det som att jag legat i koma. Helt yr och trött i huvudet när jag vaknar. Minns inga drömmar så jag vet inte om jag drömmer. En bra stund efter att jag vaknar mitt på dagen, är jag som en zombie och måste ta det riktigt lugnt och försiktigt.

Har känt mig yr och trött i omgångar men inget som jag inte kan hantera. Om det fortsätter på denna nivån så skattar jag mig lycklig. Jag ska dock vara förberedd på att drastiska förändringar plötsligt kan inträffa. Jag menar då biverkningar.

Det var gott att få slänga mig i soffan hemma hos min bror och svägerska. De bäddade ner mig under en filt. Efter en timme ville jag hem. Började bli trött och saknade André.

Efter maten vid 18-tiden blev jag slö och trött utan förvarning. Jag gick och la mig. Tänkte titta på ett avsnitt av de Tre Musketörerna men orkade inte ens leta fram programmet. Jag somnade med fjärrkontrollen i handen. Vaknade några timmar senare. Ileostomin började krångla och jag blev orolig. Krampaktig känsla, ungefär som magknip. Som att någon sitter inne i stomin och klämmer åt. Det bästa jag kan göra är att undvika att äta i några timmar och istället dricka mycket vatten. Filmjölk fungerar nog också. Det ska jag testa. Det jag skriver här är min egen teori och inget som någon inom sjukvården tipsat om.

Jag har haft min ileostomi i mer än halva livet och har lärt mig vad som fungerar bra för mig. Jag har inte så mycket att berätta. Det jag kan berätta är att i morse när jag vaknade minns jag två drömmar. Det är första gången på hur länge sedan som helst, som jag minns drömmar.

Jag drömde att jag vaknade av att jag hörde musik som var på replay. Spelades om och om igen. Det var ena sidan på en LP som heter ”Trouble” från mitten av 70-talet, med gruppen Sailor. Jag drömde att André och jag låg på den ena sidan sängen och på andra sidan stod skivspelaren och spelade och spelade och spelade. Den var satt på replay (precis som att det går att göra på en skivspelare). Drömmen var så verklig.

Därefter somnade jag igen. Drömde att jag vaknade av att jag var alldeles svullen i hela ansiktet. Svullen som en ballong, med hoptryckta ögon och kunde inte se något. Ärligt talat, när jag vaknade i morse vid halv fyra-tiden var jag säker på att svullnaden i ansiktet inte var en dröm. Jag var bombsäker på att jag varit uppe på natten och tittat i spegeln och var genomsvullen.

Totalt förvirrad. Blev så himla glad när jag konstaterade att jag såg normal ut, när jag kom in i badrummet och att det hela var en dröm. Den som vill får gärna tolka dessa två drömmar.

Min ileostomi är inte alls bra så jag ska lägga mig i sängen. Innan dess ska jag ha tag i en bra tandläkare i stan som jag kan få tid snabbt hos. Min tandläkare finns i Helsingorg och jag orkar verkligen inte ta mig dit. Finns inte ork för det.

Jag har nämligen börjat gnissla tänder och under cellgiftbehandlingen kan tänderna skadas. Därför måste jag ha hjälp så snart som möjligt.

Hej så länge.
Anna

Blev inte som planerat

Hejsan
Vaknade i vanlig ordning i ottan. Klockan 03.30 cirka. Jag är glad att vara hyfsat pigg på morgnarna. Är nästan som vanligt.

Min rutin är att sätta mig vid datorn i hobbyrummet och skriva. Jag sitter på en Tempurkudde och det är så himla skönt. Det är egentligen en huvudkudde. Jag köpte en ny sådan kudde i somras så min gamla blev en sittkudde. Kan inte sova utan min älskade kudde. Så himla bra stöd för nacken och axlarna. Ska jag vara bortrest i två veckor så packar jag ner den i resväskan.

Någon frukostmänniska har jag aldrig varit men nu när jag vaknade var jag skakig i kroppen och hungrig. Tyckte jag åt ganska mycket middag igår men det gjorde jag kanske inte ändå. Jag är inte så värst förtjust i yoghurt men drack ett litet glas päronyohurt med vanilj. Jag gillar inte vanilj i yoghurt. Nästan alla verkar innehålla vanilj. Tråkigt tycker jag. Jag dricker det i alla fall. Mina smaklökar är inte som de brukar så antagligen smakar yoghurten mer vanilj än vad jag känner. Tur för mig *ler*.

En av biverkningarna är att man kan få en slags metallisk smak i munnen och det har jag haft till och från sedan första cellgiftbehandlingen. Fast den är ganska diffus nu jämfört med dagen efter första cellgiftbehandlingen, när Biff Stroganoffen smakade lever och riset smakade bläää. Kunde icke äta det. Varje gång jag äter och konstaterar att Kalles Kaviar smakar Kalles Kaviar, osten på knäckemackan smakar som den ska och så vidare, så blir jag överlycklig och trycker i mig ett extra knäcke.

Filmjölk har jag inte druckit på evigheter men har börjat köpa hem det nu i samband med behandlingen. Tänkte att det kan jag dricka om jag svullnar i munnen och halsen som är ännu en biverkning. Än så länge kan jag handskas med svullnaden. Har till och med en paket glass i frysen fast jag inte är någon ”glassmänniska”. Det kommer nog att funka som lindring. Jag sparar den tills det blir nödläge.

Filmjölk med hallon och lite kanel är riktigt gott och fräscht. På tal om smaker så är jag glad att jag kom till insikt att inte vräka på med mer kryddor än vad jag brukar när det är jag som lagar maten. André får vara provsmakare. Vi gjorde en stor laddning kalops igår. Jag kryddade så som jag brukar och tyckte ändå inte att det räckte. Dessutom är jag sparsam med salt i maten i vanliga fall. Mer salt tyckte André och mig kan det kvitta för jag känner det inte ändå.

I höstas la vi in rödbetor och det är ju gott att ha till kalops. Jag vet att våra rödbetor är extra kryddiga med kryddnejlika och pepparrot. Jättegoda! Ändå smakade de inte som de brukar. Bra var ju det för jag tror inte jag hade fixat någonting som smakar starkt just nu. Kalopsen blev godare när jag saltade lite extra. Det viktigaste är att få i sig ordentligt med mat, inte vara löjligt petig med mängden salt.

Dagen igår blev inte alls som tänkt. Mamma och jag bestämde dagen innan att vi skulle ta några snabba ärenden på stan. Vädret var tråkigt så mamma stannade hemma. Jag tog min lilla runda själv. Eftersom jag vaknar så himla tidigt la jag mig att vila en timme klockan 10.00. Annars kanske jag inte skulle orkat med det jag planerat för dagen. Mina ärenden var bara att byta batteri i min klocka och beställa hjälpmedel på apoteket till min ileostomi.

Jag drog på min krulliga peruk och traskade ut. Waoo vad jag kände mig cool med mina stora rufsiga lockar *ler* . Jag har ju alltid mössa på mig annars. Men inte denna gången. Nätet i peruken borde skydda lite mot kyla. Det var +5 grader och lite blåsigt. Jag kände hur luften strömmade igenom. Skönt, tyckte jag. Då vet jag att det blir bra till sommaren. Att peruken är luftig så att man inte svettas. Det återstår att se. Jag kommer inte ha peruk varenda dag. Så himla skönt med bara en mjuk bomullsmössa.

Okej. Ut i friska luften i sakta mak. På väg till mamma köpte jag två wienerbröd. Hon var pigg och glad och då blev jag också det. Efter besöket hos henne hade jag bestämt med min bror, att hälsa på hans familj en stund. Det tar bara 2 minuter att gå hem till dem från mamma. Från ingenstans, på några sekunder blev jag yr och konstig. Ögonen jättetrötta så jag var tvungen att lägga mig ner på soffan. Det gick inte över och kände bara att jag vill hem och lägga mig. André kom och hämtade mig. Jag hade inte vågat gå hem själv, fast det bara tar runt fem minuter att gå.

När vi kom hem kände jag mig bättre. Yrseln var borta och då kom den där knepiga känslan av att både vara trött och samtidigt rastlös och måste ”göra något”. Hjärnan började fundera ut något att göra. Typ städa i garderoben. André observerade mitt knepiga beteende och sa att jag måste gå och lägga mig. För grejen är när detta inträffar med trötthet och samtidigt rastlös så står jag alldeles stilla och bara glor. Det är väl när jag funderar på vad jag ska göra. Städa garderoben eller plocka ut ur diskmaskinen.

Dessutom, när jag försöker prata så tappar jag orden för en stund. Kommer inte ihåg vad saker heter. När jag skulle säga garderob så blev det ett helt annat ord som jag inte minns just nu vad det var jag sa. När vi skulle spika upp en tavla kom jag inte på att verktyget man använder heter ”hammare”. Helt sjukt alltså.

André har sagt till mig att jag inte kan tuta och köra som jag brukar. Måste lyssna på kroppen mer. När jag sa att jag vill vila samtidigt som jag kände mig rastlös, så sa han att jag måste välja att vila. Jag förstår detta men just i stunden så vill rastlösheten ta över. Ska verkligen tänka på det hädanefter. Att lägga mig och inte försöka mig på några som helst projekt. André har ju varit hemma, sjuk nästan hela veckan men från måndag är jag ensam om dagarna och måste se till att vara vaksam på allt som händer i kroppen.

Jag tog min andra tupplur runt klockan 15.00 och sov en timme. Vaknade och vi gjorde kalopsen.

Det är extremt sällan som jag tittar på TV. Tittar bara på Så mycket bättre på höstkanten och Melodifestivalen. Igår kväll var första deltävlingen. Den ska jag se.

-”Bra att jag har vilat två gånger idag”, sa jag till André. Programmet började klockan 20.00. André satt i ett annat rum och spelade ett äventyrsspel på datorn. Jag pallade upp kuddar i sängen och tog fram mitt virke (ännu en mössa på gång) . Nu kan jag ju inte somna.

Ehhhh. Jo det gjorde jag. Jag hann inte höra en endaste låt. Inte en enda. Bara inledningen av programmet, som inte ens var halvbra. Vet ni när jag vaknade? När alla låtar var undanstökade. Vaknade när dansnumret var på gång., vid 21.15 tror jag det var. Fasen också! Missade allt! Är glad att jag vaknade och fick se dansnumret i alla fall. Waoo. Så bra , nytt och annorlunda. Riktigt bra. Måste kolla reprisen eller på Playkanalen, senare idag.

Igår bestämde jag med min bror att göra ett nytt försök att hälsa på dem idag. Har förvarnat att jag på några sekunder kan bli så trött och yr att jag måste lägga mig ner. Jag ska se till att vila middag vid 11-tiden och hålla tummarna att jag orkar ta mig ut. Det är viktigt att röra på sig men det är inte så himla lätt när tröttheten kommer. Jag var ju hos tandläkaren och kollade mina tänder extra noga, den 18 januari. Hon sa att ifall jag skulle börja gnissla tänder så måste jag kontakta henne genast. Tänderna tar också stryk av cellgiftsbehandlingen. Ingen del i kroppen verkar gå fri. André sa att jag hade gnisslat tänder i går natt. Inte mycket men ändå. Jag blev livrädd. Så imorgon, måndag är det jag som bokar en tid och måste antagligen ha en bettskena. Ska tjata mig till en tid så snart som möjligt.

I nästa vecka har jag en spännande sak inplanerad. I flera år hade jag tänkt göra detta men det har inte blivit av. Men nu blir det av *ler * .Jag ska tatuera mig. Två tatueringar dessutom.
”Är du dum i hela huvudet” är det nog några som tänker nu. ”Kan för fasen inte tatuera dig nu”. Jo det kan jag. Ögonbrynen.

Alla hårsäckar på kroppen påverkas av cellgifterna. Först ut är håret på huvudet tydligen. Ögonbrynens hårsäckar är mer motståndskraftiga för det kan dröja längre innan de håren ramlar av. Det lär vi märka. Dessutom har jag bokat tid att sätta på ögonfransar men det ska jag avboka. Känns onödigt just nu. Vet inte hur jag tänkte där riktigt, när jag bokade.

Fransarna ryker ju också. Så småningom. Dessutom håller lösfransarna bara i runt 5-6 veckor. Har haft sådana innan. En gång höll de i två månader. Så jag väntar med fransar tills hela behandlingen är i sin slutfas, i slutet av maj. Om det alls går att fästa när man inte har några egna fransar. Igen aning.

Jag är så glad och tacksam för allt stöd jag får av familj, vänner, vänner på Facebook och Instagram. Blir glad av hälsningar via sms och häslningar i min blogg. Ibland orkar jag bara svara med en emoji och det hoppas jag alla har överseende med.

Ni är underbara hela högen *hjärta*

Önskar jag kunde hälsa på, på jobbet snart igen. Det kommer jag inte att kunna göra *ledsen gubbe* . Dels för att det tar en bra stund att ta mig dit och dels på grund av virusrisken. Ska ju inte vistas på ställen med mycket folk. Varken buss eller tåg. Min kropp är dessutom opålitlig och jag är rädd att något ska hända med mig på vägen dit eller när jag är där.

Ooops. Dags att trimma lite. Börjar bli liiite väl långt nu *skrattar*
Det ser ut som att jag är helt skallig men det är bara lampan som spelar spratt.

bold1

Jag avslutar här för stunden så ses vi här igen.
Kram från Anna