Lägesrapport.Allmäntillstånd.

Hej hej.

Allt bra med alla där ute? Läget under kontroll?
Just nu i Landskrona är det mulet och 15 grader. Regn ska det bli enligt väder-appen. Tjoho! På med mina fina gummistövlar * ler*

Fina liljor vi köpte i Helsingør för en vecka sedan. Nu börjar de slå ut och doftar underbart härligt.

IMG_1280

Här kommer min lägesrapport. Hur jag mår och hur det går just nu.

Jag mår okej. Det funkar är ett bra uttryck jag anammat från en ung tjej jag känner. Eller det är som det är, som en annan jag känner, brukar säga.

Jag har tänkt på det där när folk frågar ”hur e läget?”. Detta är ju ofta en artighetsfras. Även fast jag mår dåligt en dag och någon frågar så brukar jag svara det är okej. Mår jag riktigt dåligt en dag svarar jag bara det är skit idag men säkert bättre i morgon. Vill personen veta mer får hen ställa fler frågor.

Allt beror på vem som frågar. Om jag möter någon på stan så svarar jag det är okej med mig. Hur är det själv?

Min lägesrapport
Mitt hår är fortfarande blått men något ljusare. Toningen ska ju klinga av efterhand, i takt med att man tvättar håret. Håret är jättetjockt och gissningsvis två cm. Fortfarande vad jag kallar cytostatikafrisyr. Om någon centimeter är det nog 1986-Annie LennoxThorn In My Side-frisyr.
Just nu saknar jag mitt egna hår.
moi

Jag vantrivs i det korta jag har nu. Har sagt till alla ”passa på att titta för det är bara här och nu det är så här kort”.

Biverkningarna
Det är sällan jag blir svullen om fötter och ben numera. Underbart! Det var riktigt jäkla jobbigt med dessa svullnader. Hoppas jag slipper dem hädanefter. Det är bara om jag går i högklackat i flera timmar. Då kan fötterna svullna och bli trötta. Så jag struntar i höga klackar. Dessutom har jag fortfarande lite svårt att lyfta fötterna. Snubblar ofta på mattorna här hemma. Sååå…. Inga höga klackar. Varken borta eller hemma.

Fortfarande är jag ”rund” under fötterna när jag stiger upp från sängen. De är inte runda. Det bara känns så. Knepigt det där. Jag har fortfarande yogamattan framme och trampar barfota med mjuka tramp tills jag känner att jag kan gå normalt.

–> Jättebra tips –> Ett tips till dig som läser detta och har liknande problem; investera i en yogamatta och ha vid sidan om sängen. Den räddar mig kan jag säga.

Allt håret på kroppen har vuxit ut. På gott och ont. Alla dessa små osynliga och synliga fjun man har överallt. Det har varit bekvämt att slippa raka , vaxa, epilera. Nu är det dags igen. Suck!

Först ut var ögonbrynen. Inte att ta bort utan det som växte ut fortast. * ler*
Stråna började växa ut bara några få veckor efter sista behandlingen. Jag är glad att jag avbokade tiden för tatuering i början av min cellgiftbehandling. Där sparade jag 4000 kr. Det finns ju dessutom vattenfasta färger som sitter i en vecka. Perfekt. Hjälp kan man få på Kicks eller på salong om man inte kan göra det själv. Jag körde med vanlig klassisk ögonbrynspenna de gånger jag kände för det. Under de fyra månaderna med cellgiftbehandlingar orkade jag ändå inte vara social och träffa folk. Heltidssjukskriven, bara vara hemmavid, träffade bara fåtal personer på grund av smittorisk och var sällan ute bland folk. Såååå. Därför var det oviktigt för mig ifall jag hade ögonbryn eller ej.

Stickningarna i höger fingrar har avtagit något. Ännu känns huden stram och det gör fortfarande ont på fingerblomman när jag ska använda höger hand att leta efter saker i min handväska, att dra upp kreditkort ur plånboken och liknande. Dock behöver jag inte göra min egna handgymnastik öppna-spreta-stäng i samma utsträckning. Kan känna diffusa stickningar emellanåt.

Stel i kroppen är jag fortfarande. Mjuknar lite efter stretchövningarna jag gör på morgnarna, men fortfarande stel. André har en träningsstång uppspänd i valvet i hallen. Den är perfekt att ta tag i och sträcka ut mig ordentligt.

Medicinering
Den 1 augusti slutade jag ta Letrozol Teva 2,5 mg vars syfte är att dra ner östrogenet i min kropp. Ni vet redan hur jag mådde när jag åt dessa piller. Fy farao vad hemska biverkningar.

Läkaren skrev därför ut en annan sorts tabletter Tamoxifen Sandoz 20 mg. Dessa ska inte ge biverkningar som sätter sig på huvudet. Att göra att man blir deprimerad och känna sig psykiskt störd. Nu menar jag inte att ALLA som tar dessa får de psykologiska besvär som jag fick. Det vet jag ingenting om. Dessa tabletter passade inte mig helt enkelt.

Nu har jag ätit Tamoxifen Sandoz sedan den 1 september. Det vill säga i sju dagar. Ska ta den sjunde tabletten ikväll. Jag tar dem på kvällen i samband med kvällsmaten.

Ännu har jag inte känt av de biverkningar som är allvarliga så att säga. Varken försämrat allmäntillstånd så som feber , illamående, infektioner. Inga andningsbesvär, nässelutslag, svullnad i ansikte, läppar, tunga.

Lättad!

Mycket vanliga biverkningar är hudutslag, vätskesamling, besvär med underlivet, illamående, trötthet, blodvallningar.

Vanliga biverkningar (1 av 10) kan få huvudvärk, yrsel, kramp i benen, muskelsmärta, håravfall, synrubbningar, kräkningar, diare, förstoppning, onormala känselförnimmelser (hur saker smakar, pirrande/ stickande känsla i huden, förhöjda levervärden.

Av dessa har jag upplevt trötthet, kramp vid ett tillfälle här om dagen, vallningar några korta stunder per dag (fast jag fryser oftare än jag blir varm) och lite irriterad då och då. André har säkert observerat fler än jag själv gjort. Det jag också känner är det här med stickande känsla i huden. Inte bara i fingrarna utan svaga pirrningar eller stickningar då och då lite varstans på kroppen. Bara så där diffust och inget som jag upplever irriterande. Emellanåt är jag glömsk, disträ och ofokuserad men det kan ju ha med hela min tillvaro i livet just nu att göra, sedan cancerbeskedet och det där. Vill inte ens tänka på det. En dag i taget. Se framåt. Vägra oroa mig i onödan. Oroa mig blir jag bara tokig av.

Fryser
Vet inte om detta har med biverkningar att göra men ofta fryser jag som tusan. Just nu har jag en tjock kofta utanpå en långärmad t-shirt och jag fryser ordentligt. Och nej! Vi har det inte onödigt kallt hemma. Det är som det är så det är bara att ta på något mer och dricka en kopp te. Har sovit med ett sommartäcke, en pläd, en filt och ett duntäcke i natt. Utan att svettas. Okej. Vi har fönstret öppet i sovrummet men ändå. André har bara ett påslakan utan täcke. Jag har sovit som en gris utan att vakna en enda gång i natt. Kors i taket.

Biverkningar var det ja. Det finns en lång rad sällsynta biverkningar och ingen av dem har jag märkt av så jag räknar inte upp de nu.

Det är okej. Periodvis känner jag mig likgiltig till vad jag äter, om jag äter men jag äter ändå på någorlunda fasta tider. Vet inte om detta är en biverkning eller ej. Lite så här var jag även innan jag blev sjuk. Slarvig med maten. Inte bra! Ska se till att få ordning på det.

I morgon ska jag ta blodprov inför nästa behandling i Malmö den 15 september. Vad som händer då, berättar jag efteråt. Nu får jag inte längre sjukresor (det vill säga taxi som hämtar och lämnar mig utanför min dörr)  utan tar mig till Malmö på egen hand. Inga problem så länge tågen går. Tågresan tar en halvtimme med Öresundståget och 40 minuter med Pågatåget. Pågatågen gillar jag att åka med. De är trevligt designade invändigt och luftigare. Sitter inte som packade sillar som på Öresundståget. Tåget stannar precis utanför sjukhusområdet. Därifrån tar det kanske högst sju minuter att gå till onkologen. Inga problem.

Vad händer idag då?
Strax ta en cykelrunda och hämta paket på ICA. Minst tre stycken paket.

Sy klart en rolig kudde som jag inte orkat göra klar på länge. Sedan ska vi packa lite inför Hventrippen i morgon, när jag tagit blodproverna. Vi bor över och åker hem på lördag.

Avkoppling

IMG_1231
Finns det något ställe som ger avkoppling förutom när man är på spa eller är på Borgerkroen i Helsingør och äter smørrebrød * ler* så är det att vara inne på Hven. Lugnt och avkopplande.

Ha en härlig dag.

Anna

 

Upp-och-nedvända veckor. Usch.

Hej
Idag är det den 9 augusti 2017 och tre veckor sedan jag skrev senast.

Det har varit upp-och-nedvända världen sedan dess kan jag säga. Återkommer till det om en stund.

Svullnaden på fötterna och anklarna har klingat av en del och svullnar inte lika mycket och ofta som innan. Härligt. Behöver inte ligga med fötterna högt med andra ord. Och behöver inte mina polkagrisrandiga stödstrumpor i samma utsträckning.

Problemet med fingrarna på höger hand håller i sig. Domningar, stickningar. Känns som att ha torkat klister på fingertopparna och huden känns stram. Fortfarande känner jag inte av detta när jag virkar så jag håller fortfarande på med mitt virkande och virkande. * ler*

Terapin
Riktigt roligt att virka. Och terapi. För mig är det lugnande dessutom. precis vad jag behöver  så här efter cellgifterna och min saktagående återhämtning

Bokmärken virkar jag fortfarande. Dessutom har jag börjat virka sadeltäcken till cykeln. Detta är så himla kul. I vanlig ordning gör jag mönstrena själv. Det tycker jag är halva nöjet.

Nu är det nog någon som undrar vad jag ska med allting till som jag virkar. Vänner och bekanta har köpt dem av mig och det bidrar ju till mina garnköp så det är ju bra.

Uppföljning hos läkaren
För en dryg vecka sedan var jag hos min läkare på onkologen. Uppföljning om hur allting går.

I början av juli började jag ta Letrozol Teva 2,5 mg. Tabletter som är förebyggande efter bröstcancerbehandling. Jag hade ju hormonell cancer . Av alla onda ting så är denna variant jag hade, mindre ond än andra. Jag vill inte använda ordet ”bra cancer” för det passar verkligen inte in att säga tycker jag.

Tabletterna ska sänka eller eliminera östrogenet i kroppen. Man ska ta 1 tablett om dagen i fem år.

Biverkningarna är många, enligt manualen höll jag på att säga. Jag menar produktinformationen i kartongen. Naturligtvis har jag drabbats av nästan alla utom de som klassas som allvarliga (förlamning, andningsbesvär, illamående, hög feber med mera).

Först vill jag berätta att min mens slutade komma för cirka sex år sedan. När den slutade helt har jag inte känt några övergångsåldersbesvär. Mensen slutade och that was that. Inga vallningar, inget dåligt humör, inget konstigt. I stort sett allt var som vanligt.

Fruktansvärt jobbig period
Efter bara några dagar efter att jag började med tabletterna fick jag världens PMS-liknande utbrott. Jag blev arg på järngrinden in till vår innergård. Blev arg på en grind!Normalt beteende!

Inga hungerkänslor. Klockan två – tre på eftermiddagarna kunde jag börja fundera på om jag har ätit något eller ej. Kom inte ens ihåg OM jag ätit. Inte känt någon hunger.

Världens värsta vallningar. Började svettas som en gris och visste inte hur jag skulle klä mig. På med kläder. Av med kläder. Två timmar fyser jag. Oavsett vad det är för temperatur där jag är. Fryser och huttrar. Tar på mig en extra kofta. Fryser ändå fast lite mindre. Efter cirka två timmar klingar det av och sedan börjar jag bli varm. Och sedan börjar jag svettas. Detta varar i cirka tre kvart. Sedan är allt som vanligt en stund och sen är det igång igen.

Och Nej. Det beror inte på att jag byltat på mig extra kläder * ler*

Detta kommer över mig flera gånger varje dag. Håller på att bli galen. Ibland lindrar det lite att dricka kallvatten för att dämpa värmevallningarna. Och kokt vatten när jag fryser.

På tal om galen så har jag varit deprimerad och legat i sängen en hel dag för att jag inte orkat någonting. Varken orkat träffa någon eller prata med någon. Inte ens orkat titta på Netflix.

Dåligt humör. Nedstämd. Likgiltig. Inte velat träffa någon periodvis för att jag har varit rädd att slänga ur mig något krängt och vara otrevlig. Jag har förvarnat några släktingar och bett om ursäkt i förväg om jag skulle bli otrevlig eller så. Berättat hur jag mår.  Jag kör med helt öppna kort till mina nära och kära.

Naturligtvis har André märkt denna förändring. Han är så tålig och jag tror inte han har fått så stora slängar av sleven. Snarare märkt av min totala likgiltighet och det är illa nog. Likgiltig angående vad vi ska äta för mat, likgiltig till vad vi ska se på Netflix. ”Couldn´t care less”. Så har det varit. Jag älskar André så otroligt mycket och han är fantastisk. Han ska inte behöva få sådan här skit. Därför måste jag få ordning på mitt humör.

Jag är mycket väl medveten om mitt nya humör. Fast det är reflektioner efteråt. Efter att jag slängt ur mig något. Humöret har med tabletterna att göra. Det är jag helt säker på.

Jag känner inte igen mig själv. Känner mig som en främling inför mig själv. Blir orolig att jag ska bli elak mot min omgivning. Vara krängd och slänga ur mig taskiga saker.
-”Låt bli att gör det då”, kan man ju tänka.
Mitt svar är i så fall: hade jag kunnat så hade jag gjort det. Låtit bli alltså.

Det är som att vara i puberteten.

Gråter gör jag ytterst sällan. Sist jag grät var för ett år sedan när min älskade Gargamel Moses, min älskade katt, kom till katthimlen. Han blev 16 år och jag grät floder. Sedan dess tror jag inte jag har gråtit faktiskt. Om man inte räknar med mardrömmar jag haft det senaste halvåret och gråtit i sömnen.

Hur som helst. Läkaren undrade hur jag mådde och hur allting gått. Jag gillar verkligen min läkare. Vi gick igenom problemen jag hade vid förra besöket två månader tidigare för att följa upp hur statusen var nu jämför med då.

-”Jo, det ska jag berätta för dig”, sa jag. ”Jag behöver en kurator. Jag håller på att bli tokig. På riktigt”. Rabblade allting jag berättat här i detta blogginlägg.

Jag sa att jag är bombis på att det beror på pillerna jag börjat ta. För att vara hundra procent säker på att det ÄR tabletterna tyckte hon att jag skulle sluta med dem direkt. Sedan ska vi ha telefonmöte tre veckor senare för att se hur allting står till med mig.

Läkaren trodde inte alls det var en kurator jag behövde. I alla fall inte förrän vi rett ut problemet med uteslutningsmetoden. Jag blev påmind om att jag inte ÄR frisk från cellgifterna ännu. Det tar längre tid. Det kan vara så att det inte är enbart pillrena utan cellgifter som fortfarande finns kvar lite här och där i kroppen som ställer till det. Låter logiskt. Så gör vi.

Den 1 augusti slutade jag med tabletterna.

Nu har det gått nio dagar. Humöret är tillbaka. Mitt vanliga humör alltså. Kan skratta och är nästan på mitt vanliga jag. Inte den där likgiltiga, deprimerade typen längre.
Har börjat känna vanlig hunger igen. Läkaren sa till mig att det är extremt viktigt att äta på regelbundna tider. Detta vet jag så klart.

Värmevallningarna pågår fortfarande. Fryser vissa stunder, är varm vissa. Svettas vissa stunder.

Läkaren sa att jag måste ha kom-i-håg i mobilen när det är dags att äta. När klockan är 10.00 bör jag ha ätit någon form av frukost. Jag är ingen frukostmänniska men jag ska äta någonting kl 10.00. Fil med hallon och kanel passar mig perfekt. Det ska det bli. Mums.

Vid 13-tiden ska jag äta igen. Någonting. Jag står inte och lagar mat till mig själv. Inte en chans. Har jag aldrig gjort. Men någonting ska jag äta. Omelett kan jag sträcka mig till att göra. Och omelett är så himla gott. Lång mättnadskänsla dessutom.

André kommer hem vid 16-tiden och då brukar vi äta så det fortsätter vi med. Imorgon blir det Pluras recept på fläskpannkaka med rårörda lingon.  Fast vi har baconbitar istället för fläsk. Jag äter inte griskött. Men bacon i finklippta bitar i fläskpannkakan tycker jag är gott.  Jag ska lägga till receptet i min receptflik här i bloggen.
Om två veckor ringer läkaren mig och då ska vi ha uppföljning. Jag är väl medveten om att jag måste ta hormonsänkande piller. Antingen den sorten jag redan har tagit eller en annan sort.

Pest eller kolera?
Den andra sorten har andra biverkningar. De psykiska problem som de nuvarande pillrena skapar, får man tydligen inte av den andra sorten. Däremot kan man istället få ännu värre värmevallningar.

Ja, kära Anna. Pest eller kolera? Vad föredrar du?
Ungefär så känns det.

Det kan ju vara så att biverkningarna klingar av eller går ner efter ett tag. Eller att jag vänjer mig vid vallningarna (om man nu kan göra det). Jag har ju varit lyckligt lottad som inte haft dessa bekymmer när mensen försvann. Kanske är det så att det är så här många kvinnor har det dagligen med sina övergångsbesvär. Stackars alla de kvinnorna säger jag bara.

Motion
Idag tog jag en lång power walk. Mitt på dagen. Föredrar annars morgnarna.

På med tunna mjuka brallor, linne, långärmad t-shirt och keps. Ingen peruk idag. För varmt blir det. På bilden här har jag fäst fast mitt egna hår i kepsen. Jag sparade ju det när jag rakade mig på huvudet, den där kvällen i slutet av januari.

KepsAnna

21 grader idag. Härligt. Soligt och nästan vindstilla. Visste att jag skulle bli varm men just när jag klädde mig frös jag och jag vill inte frysa.

Vi bor mitt i stan och nära havet. Perfekt. Rask promenad längs vallgraven , in om Slottet och ut längs strandpromenaden eller vad vi ska kalla det. Utsikt över Hven där ute i Öresund. Underbara Hven där jag tillbringat mycket tid när jag var barn och ungdom.

En timmes power walk utan att vila. Kanon ju * ler*

Tog trapporna upp till femte våningen. När jag väl kom in om dörren tog all musten slut. Krängde av mig alla kläder. Började svettas som om jag varit i en ångbastu. Svetten fullkomligt rann av mig. Snacka om dålig kondition. Den ska jobbas upp. Så här kan det inte vara.

Tips till andra som ska eller som nyligen opererats för cancer är att försöka hålla i gång kroppen på något vis. Lättare sagt än gjort. Jag vet det så väl. Men kanske orka något lite hemma, dagar man mår ”bättre”. Lite är bättre än ingenting alls.

Jag önskar att jag tänkte lite mer på vad jag åt under min cytostatikaperiod. Jag gjorde inte många knop på dagarna, av förklarliga skäl: ingen som helst ork och mådde så dåligt i långa perioder. Därför borde jag ha tänkt på att inte äta kakor och godis. Eller så tänkte jag på det men struntade i vilket. Jag har lagt på mig en del kilo. Vet inte hur många för jag väger mig aldrig. Har ingen våg. Men i alla fall en klädstorlek upp.

En hel del beror på vatten i kroppen, svullnader i samband med cytostatikan, men som sagt. En del beror klart på kakorna och godiset. Så det är bara att ut och promenera varje dag. Oavsett väder. Kläderna sitter lite väl trångt så jag har fått köpa nya. Framförallt brallor. Jag mår inte bra att ha det så här så nu är det träning som gäller. Dels hemma på yogamattan och dels promenader såklart.

Mjuka upp kroppen varje morgon. Det är viktigt! Man blir stel i kroppen av cytostatikan. Jag blev det. Och stel av anti-hormontabletterna. Så jag stretchar.

Det är bara att ”armar uppåt sträck” – ”benen böj” och göra en massa traditionella stretchrörelser.

Nu är klockan mycket och jag borde gå och sova. André har redan somnat.

Innan jag tackar för idag måste jag bara visa Bade damen Lise. Jag har bestämt att hon är en dansk dam och därför detta uttal. Kanske är hon från Hornbæck eller Gilleleje. Jag vet inte * ler* . Funderar på att virka henne rund och vaddera henne så att hon kan sitta i ett fönster hemma hos någon. Kanske blir mitt nästa projekt. * ler*

IMG_1107

Ha det dejligt
Anna

 

 

Drottning av biverkningar?

Hejsan
Mycket har hänt sedan senaste inlägget.
Idag skiner solen i Landskrona och ser ut att bli en härlig dag.

Jag börjar berätta om de tre senaste dagarna. Har ”stickningar” i fingrarna (en av biverkningarna) men ska se till att kunna skriva det jag tänkt idag. Får pausa om inget annat.

André och jag har haft besök av min barndomsvän Agneta och hennes man, från Sundsvall. Så roligt att ses igen.  De är på genomfart och stannade två dagar. I skrivande stund är de på väg på minisemester i Tyskland bland annat.

I måndags, tidiga kvällen när de kom ner gick vi på Mamma Teresa, en Italiensk restaurang med Landskronas godaste pizzor bland annat. Jag har i alla fall utnämnt deras pizzor till stans godaste. *ler*

Jag valde en med lufttorkat oxinnanlår, pesto, pressad vitlök och lite Bearnaisås. Orkade bara äta halva pizzan.  Agneta valde en pastarätt, hennes man en biff med potatisgratäng och wokade grönsaker, André en starkkryddad pizza med smalskuret oxkött och jalapeños bland annat.

Nöjda och belåtna gick vi till Harry´s. Harry´s kom ju till stan i december 2016. Riktig fräscht och skönt stylat ställe inhyst i en del av stans rådhus kan ni tänka er *ler* . Där hamnade vi myshörnan med clubfotöljerna i skinn och utsikt över rådhustorget. För första gången sedan januari drack jag alkohol.

Det är mycket som jag inte alls är sugen på sedan första cellgiftbehandlingen den 1 februari. Bland annat alkohol. Jag ar inte fått några direktiv när det gäller alkoholintag så jag tänkte att en Kaffe Karlsson kan väl inte skada. Tog bara en 4:a för jag visste inte hur jag skulle klara detta. Det gick bra *ler*den var ganska god. Kaffet tror jag hade stått på plattan för länge för det smakade lite ”bränt” men strunt i det. Den slank ner när jag tog i lite rörsocker.

Det var som sagt så roligt att ses så vi satt där och pratade om allt möjligt till klockan blev 22.00 när de stängde.

Igår, tisdag tog vi en lunch på Speaker´s Corner som ligger vid rådhustorget. Dagens var stekt strömming som vi alla tre gillar så vi klämde var sin portion. Två timmar senare var vi bjudna till mamma på fika så vi köpte med oss bakelser och stack till henne.

Min familj bodde i Sundsvall när jag var liten. Flyttade upp dit när jag var ett år och bodde där i 10 år. Agnetas familj och min umgicks friskt och våra mammor var bästa väninnor. Min bror och hans fru kom också och hälsade på hos mamma.

Agneta och min bror har ju inte setts på, ja vi fick det till 40 år. Det blir ju drygt 40 år sedan de sågs!  Närmare bestämt i början av 70-talet någon gång. Min bror har ju bott i Kina i hur många år som helst så han har ju inte varit hemma i Sverige när Agneta kommit ner.

Ja, det blev ett kärt möte. Jag har ju planer att resa upp till Agneta i sommar och jag tror jag lyckades locka min bror att följa med upp. Så blir det nog *ler*

Kul!

Senare på kvällen stack Agneta, hennes man och jag till O´Leary´s och klämde var sin burgare. André var upptagen och kunde inte följa med. Kvällen blev inte så sen eftersom de skulle iväg tidigt ner till Tyskland. Och jag på behandling så då är det bra med ordentlig sömn.

Ordentlig sömn var det ja. Jo det får jag per automatik efter behandlingen i Malmö. Som jag nämnt så den nya cytostatikan blir man trött av. Först blir man som om man var jättefull. Blicken suddig , man sluddrar och blir extremt trött.

Optimisten Anna har ju med sitt virke eller sticke med i tron att kunna handarbeta lite men nix pix,. Inte en chans . Inte heller spela Wordfeud med André.

Förra behandlingen, behandling nummer 6 var i stil med nummer 5.

Efter femte behandlingen onsdagen den 12 april var jag supertrött resten av onsdagen och hela torsdagen. Inte mycket jag gjorde mer än att sova. På fredagen blev jag pigg och resten av dagarna fram till den senaste behandlingen den 19 april var allt okej.

Andra biverkningar: ja. Stickningar och domningar i fingertopparna som kommer och går i några dagar bland annat. Håret på kroppen fortsätter att falla av. Periodvis orkar några tappra hårceller producera några hårstrån här och där men de faller ofta av strax efter en ny behandling. Mig kan det kvitta. Detta är bara ett konstaterande.

Stråna på ögonbrynen blir färre och färre. Ännu kan jag se konturen och formen så det är bara att måla i. Det blir bra. Ögonfransarna har jag berättat om redan. De är korta och ytterst få. Ilningar i tänderna kommer och går. Det är en av biverkningarna som oroar mig mest. Tandlossning. I värsta fall kan man få tandlossning, men min tandläkare kollade dem extra noga i januari innan jag påbörjade cytostatikabehandlingarna . De var i bra skick och var välskötta sa hon. Så bra då! Då ska jag väl kunna klara mig.

Torra slemhinnor har jag fått igen. Denna gång sitter de i näsan. Har märkt att så fort jag går utomhus börjar näsan rinna. Det har det gjort i åratal. Jag har väl pollenallergi så jag har alltid en paket engångsnäsdukar i fickan. När jag är ute numera kommer det lite blod från ena näsborren. Inget som forsar ut eller rinner ut utan det är bara lite men dock näsblod. Ska fråga sjuksystern om detta idag.  Har även torra slemhinnor i underlivet som svider lite så detta bara måste jag prata med sjuksystern om idag.

En ny biverkning har dykt upp. Massor med små små knottror på låren. Stort rött varmt område med knottror på höger lår. Sedan dök de upp på vänster lår också. Klirar ingenting. Bara finns där och stör mig. Igårkväll dök de upp på vänsterarm. Några strycken och de kliade. Hjälp! Tänk om de sprider sig. Ska kolla detta med sjuksystern idag.

När det gäller mat så är det fortfarande så att smaklökarna lever sitt egna liv. Vet fortfarande inte om det är gott med choklad. Sist jag åt någon ruta Schweizernöt så smakade det pyton och det var i slutet av februari. Sedan dess har jag inte testat. Har märkt att min aptit inte är på topp direkt. Mig kvittar det. Fast jag har fått inpräntat i huvudet av överläkaren i Lund att det är mycket viktigt att få i mig all näring så jag måste se till att äta ordentligt.

Nu ska ingen tro att jag håller på att banta. Absolut inte. Jag har Nutrilett hemma för att jag vet att de innehåller all möjlig näring så en sådan tar jag till då och då. Äter riktig mat minst en gång om dagen och tar min ägg & sillmacka på grovbröd nästan varje morgon. Det smakar gott. Fransk löksill eller brännvinssill ska det vara . Mums. Lättfil med kiwi och hallon med kanel är också himla gott. Favoritmaträtterna undviker jag eftersom det mycket möjligt kan smaka konstigt. Nu hinner jag knappt skriva mer. Bilen hämtar mig 8.25. Om en dryg halvtimme.

Jag hinner inte korrekturläsa. Vill ut med mitt inlägg nu direkt. Idag är det dags med den sjunde behandlingen. Därefter är det tre kvar om jag räknat rätt. I vanlig ordning blir jag väl trött och sover i dagarna två. Det återstår och se. Ha det bra så länge.

Kramar från Anna

Första ”långa” promenaden

Hejsan

Förra lördagen, den 1 april, var första dagen sedan jag påbörjade cellgiftbehandlingen som vi tog en riktig promenad. En i mina mått mätt, lång promenad,  sedan första behandlingen den 1 februari.  Började men en skön promenad på 20 minuter längs havet.  Det var fint väder och ganska soligt så det var en hel del folk ute längs strandpromenaden.  Härligt att se Hven där ute i Öresund, bara 20 minuters båtresa bort. Längtar dit. Det får bli när jag avslutat min sista behandningsdag i slutet av maj.

Vi lämnade stransdpromenaden och tog oss mot Larvi koloniområde. Började känna mig trött så vi satte oss en stund på första bästa parkbänk.  Eftersom jag inte vet hur mycket ork och energi jag har så vågar vi inte går hur långt hemifrån som helst.  Fast vi hade vid detta laget för långt hemifrån.

Etapp 2: mot syrrans koloni.  Där pågick en enkel tillställning mitt på eftermiddagen för att fira att staden satt på vattnet för säsongen i koliniområdena *ler* .
Skönt att få sitta ner igen.  Skön toch trevligt att träffa några i släkten och några vänner.

En timme senare traskade vi hemåt. En promenad på 15 minuter. Väl hemma var det bara att slänga av sig kläderna och ta en vilopaus i sängen. Jag är redo att göra fler så här långa promenader.  Det är ganska skönt att ta ut sig. När jag är ute kortare sträckor för att gå till närmsta mataffär eller för att hämta paket två kvarter bort, passar jag på att ta det som en power walk light. Får att få upp pulsen och känna att jag motionerar och inte promenerar.

Jag behöver verkligen röra på mig.  Sedan första behandlingsdagen den 1 februari har jag varit ganska stilla och alldeles för lite i rörelse än vad som är normalt. Nu är ju ingenting i min värld normalt och det finns förklaring till varför jag inte kan vara igång som en normal människa. Jag SKA ut och röra på mig. Ofta. Rask promenad ner till havet. Finns gott om parkbänkar att vila på.

Idag blir det behandling nummer fem
Idag blir det inget med promenad men förhoppningsvis nu i påskdagarna. Klockan 13.15 idag kommer taxin och kör mig till Onokologen i Malmö för den femte behandlingen. Sedan förra onsdagen får jag behandling en gång i veckan. Proceduren ser annorlunda ut än de tidigare behandlingarna.

Fjärde behandlingen fick jag den 5 april
Förra onsdagen (den 5 april) fick jag min fjärde behandling. En annan sorts cytostatika som gör att man känner sig full. Som efter några glas rödvin. Jo tack, Jag märkte det. Fast det kändes mer som att ha klämt en hel flaska vin. Illamående blev jag också fast det gick över efter 20 minuter. Jag somnade som en fyllekaja i sjukhussängen.

Fyra timmar senare var jag hemma igen. Somnade i taxin på hemvägen. När jag kom in genom ytterdörren var jag yr och fortfarande påverkad. Släppte väskan, krängde av mig jackan, skorna, jeansen. Släpade mig till sängen och somnade som en stock. Vaknade fyra timmar senare. Då var klockan halv sju på kvällen. Just nu minns jag inte mer av den kvällen. Det jag kan berätta är att den 6 april, dagen efter behandlingen, var en ”inte-så-många-knopdag”.  Minns varken vad vi gjorde eller vad vi åt till middag. Det jag minns är att jag gratulerade min mellersta brorson på födelsedagen.  Sen minns jag inget mer.

Sedan i fredags den 7 april har jag mått bra. Ungefär som om jag inte gick på cancerbehandlingar.  Är det så här det kommer att vara hädanefter så blir jag glad. Och det är bra att vara glad. Man ska ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att man varit glad i onödan.

Nu återstår det att se hur scenariot kommer att utspela sig idag.  Om jag orkar, skriver jag lite imorgon och berättar. Annars blir det i övermorgon.

Må gott och lev väl
Anna

Upp, ner och upp igen

Hejsan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit uppgångar och nedgångar. Kände mig på bättringsvägen för en vecka sedan och biverkningarna avklingade en efter en men jag har ändå känt mig hängig och trött. Har känt mig grumlig i huvudet sedan förra behandlingen. Grumligheten släppte förra helgen tror jag det var. Sedan kom den tillbaka och nu är den borta igen.

Melodifestivalen missade jag förra lördagen för att jag var för optimistisk och trodde jag mådde helt bra. Det gjorde jag inte visade det sig. Hela lördagen blev fel. Sover inte hela natten i ett sträck och det avbrottet påverkar ju också.

Igår var André och jag hos överläkaren på onkologiavdelningen i Lund. Vi hade uppföljning av de två cellgiftbehandlingarna. Det började ju dramatiskt med en vecka på sjukhus på grund av att jag förlorade nästan alla vita blodkroppar som är till för at bygga upp immunförsvaret. Drog på mig en förkylning som jag var rädd skulle påverkan behandling nummer två och att jag skulle få en omgång till på sjukhuset. Jag hann bli hyfsat frisk två dagar innan behandlingen den 22 februari.

Nu är det fem dagar till nästa behandling. Den tredje behandlingen. Ytterligare en medicin ska adderas och den ska portioneras ut i små doser vilket gör att jag ska få en liten dos i veckan istället för en stor var tredje vecka. Denna medicin har också biverkningar. Dels kan fingertopparna och tårna domna, sticka  och göra ont. Det är inte säkert jag drabbas av denna biverkning. Det lär vi märka. Anledningen till att den delas upp för mig är för att försöka skona min reservoar – min ileostoni så mycket det går. Detta läkemedel påverkar nämligen tarmarna och jag är livrädd att reservoaren ska ta stryk och därför kommer jag få den i små doser.

Vet inte om jag törs nämna biverkningar som jag hittills sluppit undan. Är väl risk att jag åker på dem i så fall. Än så länge har jag sluppit blåsor i munnen och tandkött. Jag är öm i tänderna till och från. Ilningar. Tandköttet har krupit upp lite på ena sidan där det gör mest ont. Detta gör mig orolig. Funderar på att ringa tandläkaren och se om man kan göra något. Jag borstar med en extra mjuk tandborste. Använder bara Sensodyne Pro-emalj tandkräm och gurglar mig morgon och kväll med Flux munskölj. Min ileostomi har lugnat ner sig något. Dock vätskar den mycket så jag behöver byta kompressförband varannan timme.

En biverkning är att slemhinnorna påverkas. Det brukar börja i munnen och sluta i ändtarmen. I munnen märkte jag direkt efter första behandlingen den 1 februari. Jättetorr och obehaglig känsla i munnen. Efter andra behandlingen var det inte riktigt lika illa. Jag har ju ingen ändtarm och därför kan man anta att det är min ileostomi – reservoaren som istället påverkas. När det torkar, sätter reservoaren (som är gjord av en bit av min tunntarm) igång att producera vätska.

I cirka tre dagar har jag känt mig ganska normal. Blir trött men inte på samma sätt som innan. Har mer energi. Kan skratta och skoja. Ibland har jag överskottsenergi och vill göra allt på en gång. Starta en massa projekt och sen inser att allt detta kan jag inte göra samtidigt.

Jag har just kommit hem från distriktssköterskan som lagt om min Piccline. Fint väder och sol så jag gick en omväg hem. In om urmakaren och hämtade min klocka.  Fick veta att det är ett fel på urverket, inte på batterierna. Jag fick ju batteriet bytt för exakt en månad sedan.  Dock bytte de batteriet igen och klockan fungerar för stunden. Får se hur länge den går denna gången. Ett nytt urverk kostar runt 1 200 kr så lägger klockan av igen så är det bara att byta ut urverket.

Nu är klockan snart 12.40 och det är dags för mig att vila en stund. Ska se ifall det blir en promenad senare i eftermiddag. Ikväll blir det pizza från Pizzeria Rhodos. Stans näst godaste pizzor. De godaste har Mamma Terersa och dem tar vi och gynnar en annan gång.  Hoppas pizzan kommer att smaka gott. Mina smaklökar är inte som de brukar så det är svårt att veta om maten kommer att vara god eller ej. Mitt chokladsug existerar inte. Fortvarande är jag totalt ointresserad av choklad. Däremot kan jag tänka mig att äta salmiak och saltgodis i små mängder.

Jag har inget roligt att berätta så jag avslutar här för idag. Det blir nog bättre imorgon.

Ha en bra fredag
Anna