Blogg – Sida 18 – annabloggar.com

1:a behandlingen

God morgon.
I vanlig ordning somnade jag som en stock igår kväll när jag tagit min kvällsmedicin.

Har inga problem att sova. Ibland somnar jag direkt när jag lägger huvudet på kudden. Detta har inget med min sjukdom att göra utan det bara är så här. DUNK! Somnar. Vi har TV i sovrummet och brukar kolla lite Netflix. Eller nja. Jag somnar snabbt och ofta hinner jag bara se förtexten.

André däremot är vaken längre och hinner se lite mer. Någon enstaka gång har jag lyckats se en halvtimme av filmen eller serien. André är så gullig och frågar alltid kvällen efter, vad det sista var jag såg innan jag somnade. Jag svarar och han letar upp stället i filmen. Där fortsätter vi titta kvällen efter. Stackars honom. Han har sett filmerna många gånger när vi håller på på det här viset. Det blir lite som filmen ”Måndag hela veckan” . Repris, repris, repris.

Om vi börjar från början.
Dags att åka till Malmö på första behandlingen. Den 1 februari 2017.
Exakt klockan 9.00 skulle jag ta en tablett: Emend mot illamående. Systern var extremt tydlig med att jag måste ta den på exakt tidpunkt. Jag skrev in det i agendan, i mobilen. Taxin hämtade mig kl 8.55. Jag var duktigt orolig och nedstämd hela morgonen. Skrev ändå föregående blogginlägg för att försöka skingra tankarna och försöka hålla mig till min morgonrutin. Jag vaknade ju i vanlig ordning tidigt, runt 04.30 och hann skriva med många pauser. Jag orkade inte prata med taxichauffören så jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på min spellista ”badkarsmusik” (som jag lagt ut i en flik i min blogg) . Spelade lite Wordfeud med André och glömde totalt bort tiden!
-”Faaan också, jag glömde min medicin” ropade jag panikartat och chauffören titta oroligt på mig.

Rafsade fram kartan med tabletten. Igår skrev jag att tabletten jag skulle svälja var jättestor. Den låg inne i ett stort foliepaket kan man säga. Lite större än en Vicks Blå-tablett. Tryckte ut den i handflatan och tittade. Pytteliten pilla. Hur liten som helst.

Pet-flaska med vatten hade jag med i bagen. Det brukar jag ha med mig när jag ska någonstans. Jag kan säga att jag hade kunnat svälja utan vatten. Bara att samla lite saliv i munnen så hade det ordnat sig. Man ska ju skölja ner med vätska så jag gjorde det. Kollade klockan: 09.19 var hon. Om jag var orolig i magen innan, så blev jag det desto mer nu. ”Oj oj oj”. Hur ska detta gå?” Man ska nämligen ta tabletten exakt en timme innan den tid behandlingen skulle börja. Skickade iväg ett meddelande till André och frågade. -”Det ordnar sig nog”, svarade han. Han hade rätt. Direkt när jag kom till avdelningen haffade jag första sjuksköterskan i korridoren och berättade. Hon tittade på klockan och sa att det inte var någon fara.
-”Klockan hinner bli 10.19 när förberedelserna är klara så det blir jättebra”.
Pjuuu!

Jag fick fönsterplats i rummet för tre personer. Trevligt fastän vädret var grått. Ingen sol. Fick träffa systern som kommer att ha hand om mig på varannan behandling. Hon var ytterst noggrann att berätta exakt vad som skulle hända och vad hon gjorde med min Piccline. Berättade om de två olika medicinerna som skulle pumpas in. Vilken ordning och så vidare. Tydligt och klart. Jag skulle ju bara gilla läget och ligga i sängen så mig spelade det ingen roll, men det är ju bra att veta ändå. Man blir ju lugnare av att veta precis allt som ska hända och varför. Sådan är jag.

Hon la om min Piccline. Fint paket som inte känns direkt.

piccline

Det hade ju dessutom läckt ut blod från skärsåret i förrgårkväll så det såg inte så jättetrevligt ut. Hon sa att det var normalt att det kunde bli så här. Det gjorde ju inte ont och hade inte blött igenom plastkanten. Dessutom har jag inte haft fintröjor på mig så det var ingen fara med det heller. Jag kör med det mjukaste slit-och-släng jag har. Långärmade t-shirts som jag tänkt slänga så många gånger. ”kan vara bra att ha”. Och det var det ju. De är dessutom lagom sladdriga i ärmarna så att Picc-line-paketet får plats. Efter behandlingens slut åker de ut. Eller så syr jag om dem till något helt annat. Just nu när jag skriver kom jag på: sy turbaner eller coola mössor. Japp! Det blir det. Får kanske sy om några gånger innan det blir något representativt hahaha. Ska köpa textilspray och göra egna mönster.Hjärtan och blommor. Det gillar jag.

Okej, jag var stationerad på sängen med påsarna på en ställning. När alla förberedelser var klara, var klockan runt 10.30.

Nu var det bara att chilla, lyssna på musik och spela lite med André. Först ringde jag honom. Kollade hur han mådde och berättade att allt är okej, jag är inte längre orolig, och att första dosen läkemedel var på gång. Färgen i påsen är av samma nyans som rosévinet Matteus som vi brukar ha hemma. Det röda läkemedlet skulle ta en halvtimme att rinna in och den andra påsen med själva cytostatikan tog lika lång tid. Under tiden som detta droppade in, förklarade systern ingående om biverkningar jag kan få, kom med mer mediciner jag ska ta, vad de är bra för och allt sådant runtomkring.

Det blev en repetition av det överläkaren i Lund informerade om när jag var där den 16 januari. Repetitioner är bra. Det behöver jag. Jag är så imponerad. Sjuksköterskan hade inte min journal med. Ändå hade hon allt klart för sig om mig. Memorerat allt väsentligt och det är ju en del i journalen. Visste att jag ska träffa överläkaren i Lund i mars. Att jag har en Kontinent Ileostomi – Kocks blåsa. Att behandlingen kommer att förlängas med ytterligare cirka fem veckor, för att man måste skräddarsy behandlingen mer än vanligt, för att skona min Kocks blåsa så långt det är möjligt. Hon hade koll på min släkts sjukdomsbakgrund och så vidare.

Lite restriktioner de kommande dagarna. Ingen sex på två dagar. Inga problem med det. André är sjuk och har lite feber och hängig. Själv är jag måttligt road av det just nu med allt runtomkring. Ingen av oss är till stor nytta när det gäller den fronten, om man säger så.

Klockan 12.10 var allt klart och jag kunde bege mig. Taxin skulle komma kl 12.40. Perfekt. Då hinner man ju in om Pressbyrån på bottenvåningen i samma byggnad. Jag fixar ju inte att äta tidigt på morgonen så jag var ganska hungrig eller rättare sagt sugen på något. Inte sallad och sånt utan något annat.

Hungrig – matnostalgi
Det blev en fransk-italiensk kombo *ler* .
Oh la la. Noisette Croissant. En sådan vill jag ha. En Cappuccino till och låta förena lite franskt och lite italienskt i min magsäck. Vive la France et Italie.
Cappuccinon fick en illa behandling: pappmugg med plastlock! Därför ska ni få se en smarrig Cappuccino jag avnjöt i Frankrike. Det var när jag och några arbetskamrater var i La Gacilly, en underbart idyllisk by 60 km från Rennes flygplats i Bretagne, Frankrike.

Crêperiet heter Crêperie La Mauvaise Graine . Vi åt extremt smarriga crêpes. Både till huvudrätt (jag hade räkor i crème fraiche och finhackad lök på min) och till dessert. Desserten va en egen specialare. jag ville ha typ allt på den. det blev citronglass, vispad grädde, hallonkräm och Nutella. Trodde det skulle vara en liten crêpe men den var ju jättstor. Kunde knappt röra mig efteråt. Några ville ha kaffe till. De serverades i mockakoppar. Jag dricker inte kaffe mitt på dagen så jag tänkte: jag tar mig en liten Cappuccio. Cappuccino gillar jag.
Den jag fick in var stor.Une grande! Mon Dieu. Jag kan inte dricka hela denna dääää-ääär.

Den hade dessutom ”extra allt”. Extremt mycket grädde, pudrad med cacao. Jo då, man kunde känna kaffesmaken. Cappuccion är inte fransosernas starka sida. Oavsett så var den väldigt smarrig. Trots mängden grädde kunde jag ändå känna kaffesmaken *ler* . Alla skrattade när jag fick in den. Jag hade nämligen beklagat mig om hur proppmätt jag var efter de två crêpen. Jag ville bara ha något litet och ”sällskapsdricka” medan de andra drack kaffe i små koppar och te.

LCHF gick åt skogen. Äsch. C.R.E.P.E.S – diet är bra för sinnet * blink blink*

croissant-png cappuccino crepe

Åter till gårdagens händelse
Taxin kom en aning sent men de håller på att bygga om i gatorna på lasarettsområdet så det är inte lätt att passa tiden. Jag hade ändå allt sjå att få bort alla kaksmulor från min jacka och sjal så det var lugnt.

Riktigt trevlig taxikille. Han fick mig på toppenhumör. Han var något år äldre än jag. Han har bott i Landskrona och Helsingborg så vi hade en del att prata om. Han berättade att han haft olika jobb genom åren och sadlade om till taxichaufför för Skånetrafiken för inte så länge sedan. Vi hann inte gå igenom om vi möjligen har eller har haft gemensamma vänner. Kanske kör han mig fler gånger så att vi kan fortsätta snacket.

En sak lärde jag mig under denna resa hem. Att inte berätta vilken behandling jag varit på och varför. Det var inte så att jag ältade det, bara nämnde det i förbifarten. Han blev rörd och glansig i ögonen och jag bad om ursäkt att jag blev för personlig. Kände mig jättedum. Vi känner ju inte varandra men man kan bli rörd ändå. Kanske tänker på någon närstående som drabbats. Jag måste tänka mig för lite mer.

Äntligen hemma hos André
Puss puss.
-”Hur har du haft det, min sjukling”, frågade jag.
-”Jag?” frågade han . ”Vem är mest sjuk här egentligen? Hur har det gått idag? ”.
Bla bla bla. Jag berättade allt. Jag trodde att jag från och med första behandlingen inte fick träffa en kotte. Att immunförsvaret sänktes i botten på studs och inte får riskera virus och annat. Så var det inte riktigt. Inte förrän om 10 dagar. Det vill säga den 11 februari.

André pustade ut. Han sa han varit riktigt orolig att smitta mig med sin virus med hosta, svullen hals och feber. Glad blev ju jag. Waooo. Nio dagar som jag kan träffa folk. Hälsa på mamma, hälsa på Lilla Skorpan , (brorsonens katt vi passade i en månad fram till den 22 januari. Saknar henne mycket). Bjuda in oss på middag hos min bror på lördag kanske? Om André är frisk till dess. Det är gott med gratismat *ler* . Och bra för mattkassan hahaha.

Jag har en del inbokat i nästa vecka så det passar ju bra att jag får vara ute. Hoppas bara jag inte åker på det där illamåendet. Fast å andra sidan. Man brukar inte kräkas. ”Bara” vara illamående. det är ju ett plus. det kan jag stå ut med. Bara inte min Kocks blåsa blir besvärad och börjar bråka. Den lever sitt eget liv så jag vårdar den ömt så att den håller sig i chack och är lugn.

Andre är ju ”medsjuk” kan man säga. Han har gett sig själv diagnosen : ”Diagnos Anhörig”. Han kan ju inte heller vistas ute ”i onödan” så att säga. Han måste ju jobba och handla mat och så, men han är nästan lika mycket i karantän som jag. Detta gör mig ledsen, att han behöver ”isolera sig” och knappt våga träffa vänner. Han har ju jobbat inom vården och är väl medveten om allt som är på gång och restriktioner och sådana saker.

André hade varit ute en stund idag. Måste ju få lite frisk luft. Han hade köpt var sin bakelse och vars två arrackbullar.
-”Mmmmm”, sa jag proppmätt.
-”Vi måste äta först så vi inte blir illamående”. Vi hade rester kvar från innan och mumsade i oss en tvårätters middag: pasta med krämig laxsås med chiliflakes och pasta med köttfärssås som puttrat i rödvin och grädde. Pasta är bra. Det får man energi av och det är därför vi ätit en del sådant de senaste dagarna.

Funderade på när illamåendet skulle sätta igång. Systern sa att det kunde komma till kvällen. Därför skulle jag ta en pilla klockan 14.00 och en klockan 20.00 för att motverka illamåendet. Satte mobilen på ringning för att komma ihåg. Eftersom jag var ganska slö så slängde jag mig på sängen, pallade upp med kuddar, tog mina två halvfärdiga mössor och virkade vidare. Kollade på två avsnitt av Snobbar Som Jobbar.

André kom in med ”medicin” till mig. Något att ta innan läkemedlet klockan åtta. En smarrig bakelse. Lite väl mycket kalorier på en och samma dag, men vad fasen. Läkemedlena i min kropp kan försämra aptiten, inget smakar som det brukar, kan få svullnad i munnen och halsen så att jag inte kan äta. Ja, då gäller det ju att passa på att fylla förrådet och öka midjemåttet en aning.

bakelse

En kompis tipsade mig om att alla avsnitt av Snobbar Som Jobbar finns på Youtube. Inte så jättebra kvalitet men de två avsnitten jag tittade på, funkade. Under tiden blev den limegröna mössan klar. Därefter kollade jag ett avsnitt av De Tre Musketörerna på Netflix. Oh la la vilken lättsam och underhållande serie. I like!

Jag var tvungen att hålla mig vaken till klockan 20 när jag skulle ta tabletten mot illamåendet. Jag var trött och ville sova. Började känna ett diffust illamående. Bara det där lilla som man knappt märker. Det är nog för att jag funderat på ”när börjar illamåendet” , som jag var på min vakt och analyserade känslorna i kroppen. Njä. Det hände inte mycket. Och det där illamåendet tror jag inte kunde relateras till cytostatikan i kroppen.

Det berodde nog snarare på allt jag stoppat i mig under dagen. Däremot kände jag mig en aning tjock i halsen. Ingen hosta. Jag har bara Fisherman´s Friend att ta till. Har inte fått medicin mot just detta. Andrés misstanke är att jag blivit smittad av honom. Det är precis denna symptom han har fast betydligt värre och han har feber. Det har inte jag. Oavsett så hade jag inga problem att somna så snart jag tagit 20.00-medicinen och borstat tänderna.

Hälsningar Anna

Snart dags med första cellgiftbehandlingen

Hej
Det som inte fick hända, har hänt. André har blivit sjuk. En skum, elak hosta. Hostar slem och gör ont. Svullen på ena sidan av halsen. Bara det inte är smittsamt! Jag känner ingenting än så länge. Han ska boka tid hos doktorn direkt när de öppnar på vårdcentralen. Nu hoppas vi att det inte är något smittsamt.

Det gick ganska snabbt att sätta i Picc-Line i armen igår. 45 minuter. Undrar varför de skriver i informationen att man ska räkna med 1 ½ – 2 ½ timme. När jag och svägerskan satt i väntrummet, fanns det en tjej där som också väntade på sin tur. Sjuksystern kom och kallade på ”Anna” och tjejen i väntrummet reste sig och de gick iväg. Jag hörde inte riktigt och tyckte systern sa ”Ann”. Nåväl, det finns många ”Anna” i det här landet.

De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan i receptionen och frågade om det var jag som skulle få en Picc-Line. Jo det var det ju. Hon gick iväg och strax kom sjuksystern som hade gått iväg med den andra patienten.
-”Heter du Anna?” frågade hon.
-”Ja” sa jag. Det visade sig att hon gått iväg med fel Anna som hade ett annat ärende än att få en Picc-Line. Hon bad oss båda om ursäkt att hon tog emot fel.
Jag sa:
-”Ja, Anna är ju ett vanligt namn i Sverige så du kanske ska säga även efternamnet eller dela ut nummerlappar istället så blir det rätt varje gång”.

Vi fick bekräftat att Anna är ett vanligt namn. På sjuksysterns namnbricka stod det nämligen ”Anna leg. sjuksköterska”.

Hur som helst så gick det ganska bra. Jag fick ligga på en brits och blev tvättad på armen med två olika preparat. Sedan bäddades jag ner med två filtar för att jag frös. Ovanpå det en operationsduk som täckte precis hela mig. Den kvinnliga läkaren och hennes assistent satte igång. Assistenten la en stor trekantig ”GPS” på mitt bröst, fäste elektroder på min kropp och sa att detta ska hjälpa till att navigera katetern rätt, i min kropp. Styras till hjärttrakten.

Hon drog runt med ultraljudmanick på hela armen för att kontrollera mina vener och blodkärl. Att de såg okej ut och var tillräckligt stora. De såg jättebra ut, sa hon. ”Tack” sa jag leende.

De ställde in monitorn. Fick bedövningsspruta i armen. Därefter skar hon ett pyttelitet snitt och förde in en lång kateter som ska ta sig fram i blodkärlen och stanna en liten bit från hjärtat. Jag kände i princip ingenting eftersom jag var bedövad. Det var när katetern nådde ovanför armhålan som jag pep till. Högt. Tror jag svor också. Kände av kateterns framfart. Fick en dos bedövning till och därefter kände jag ingenting. Inget som gjorde ont i alla fall.

På monitorn kunde man se svartgråa bilder som liknade en undervattensbild på en räfflad, grumlig havsbotten ungefär. Man kunde också se katetern i form av en rund symbol. Det var inget spännande att titta på så jag blundade och la mig tillrätta istället. Efter 45 minuter hade katetern nått sitt mål. Jag plåstrades om på armen med kompresser och stor tjock transparent plasthäfta. Ovanpå det la hon tjock vadd och trädde en ”strumpa” i mjukaste bomull över Picc-Line. Hon sa jag skulle ha den där för att hålla varmt, fram till cellgiftbehandlingen.

Tjusigt

Ja, sedan var det bara att åka hem. Jag har fått sjukresetillstånd och blir hämtad och lämnad hemma. Underlättar mycket!

Nu är det snart dags för min första cellgiftsdos. Bilen kommer kl 8.55 och jag ska vara på Onkologen kl 10.00. Hur lång tid det tar där vet jag inte. Har hört att första gången tar det runt två till tre timmar. Bara att gilla läget och låta det ta den tid det tar. Jag har musik och Guldkanalen Skåne-appen så jag klarar mig bra.

Jag vill inte lägga ut någon bild på hur det ser ut på min arm. Det är blod under hela plåsterbandaget så igår tejpade jag på en egen kompress för att hålla allt på plats och för att inte blöda utanför. Undrar om det ska se ut på det här viset. Det har inte gjort ont alls. Nu ska jag ju snart dit så de kommer att lägga om bandaget.

Har fått en drös läkemedel som jag ska ta nu i fyra månader. Piller som ska motverka allergiska besvär och inflammation, något pulver som ska vara ”tarmreglerande” vad det nu innebär, någonting som ska motverka kräkningar och illamående och något annat som ska göra tarmens innehåll ”löst”. Det är ju redan löst eftersom jag saknar tjocktarm men läkemedlena jag får under cellgiftbehandlingen kanske gör avföringen fast, inte vet jag. I så fall snackar vi problem.

”Fått och fått” förresten. Läkemedel är ju inte gratis. Gick på exakt tusen kronor. Hade kunnat bli ett par rätt så snygga skor för den pengen.

Försöka ha rutiner
Sedan bröstcanceroperationen den 28 december har jag blivit mer lugn och harmonisk. Glad. Skrattar. Skämtar. Otroligt befriande känsla att ha blivit av med cancerknutan. Jag kan ta att det gjort ont och till viss del fortfarande gör. Fortfarande öm i ett område stort som en handflata omkring där knutan satt. Känns fortfarande dom att någon använt mig som boxboll. Öm på sidan där bröstet satt. Framförallt ont när jag lägger mig ner. Har viss nedsatt rörlighet i höger armhåla. Detta kan jag ta för min cancer är borta. Är avlägsnad.

Jag har försökt att ha lite rutin på dagarna. Passat på att göra vanliga vardagliga saker, planerat fram till cellgiftbehandlingen så att jag inte har något privat ärende hängande i luften som inte blir gjort, om jag nu blir jättesjuk som jag förstått att man kan bli.

Jag vaknar löjligt tidigt på morgnarna. Allt mellan kl 02.30- 04.30. Sällan senare utom här om morgonen när jag fick sovmorgon. Vaknade först kl 05.25. På morgnarna är jag som mest pigg. Gör mina stretschövningar för armen och armhålan, som sjukgymnasten på sjukhuset visat mig. Därefter stiger jag upp. På med en balja kaffe och sedan sätter jag mig vid datorn och skriver på min blogg. Det har tagit tid att skapa den eftersom jag inte kan sitta med det i timtal i ett streck.

Det är lite som att vara på jobbet. Jag tänker ofta på mitt arbete och arbetskamraterna. Önskar att jag kunde åkt in och jobbat. Men det går ju inte. Det är skillnad på att jobba och jobba. Man ska inte bara jobba. Det handlar om kvalitet och produktivitet och det känner jag att det hade jag inte fixat. Svårt att vara så pass koncentrerad.

I nästan två veckor efter att jag fick besked om bröstcancern klarade jag av att jobba heltid. Jag märkte att jag började göra fel och blev ofokuserad efter några timmar, så jag trappade ner till halvtid. Det fungerade i en vecka. Sedan fungerade inte heller det och därefter var jag tvungen att sjukskriva mig helt.

Utöver mitt bloggande på morgnarna har jag försökt schemalägga promenader. Det fungerade i cirka två dagar. Vädret är en bidragande faktor. Man måste ju ha något att skylla på. Fast promenera till mataffären är ju också promenad och att gå till min lägenhet och titta till, är ju också att röra på sig. Det har varit bra de gånger mamma hört av sig och tycker att vi behöver ”komma ut i friska luften”.

Har försökt vara kreativ för att skingra tankar. Jag gillar att virka och har virkat några mössor. Nu undrar jag hur många mössor man behöver egentligen. Garnaffären är i alla fall glad *ler* . Vill ha mössor i alla de färger så att de matchar mina kläder så det blir att beställa mer. Adlibris som säljer böcker, säljer också garner. Jättebra garner. Och snabba leveranser. Därför ska jag beställa mer hos dem.

Min förhoppning är att jag är så pass bra att jag kan virka lite och att ta promenader då och då. Jag har förberett mig på det värsta men vill gardera mig med sysselsättning om i fall att jag kommer lindrig undan. Någon av läkemedlena jag ska ta här hemma ger rastlöshet läste jag. Då är det bra att virka. Det blir man lugn av. Hoppas det dämpar rastlösheten. Om inte, kanske jag bombarderar mina släktingar och vänner med samtal. *ler* eller tvinga någon att låta mig städa hos dem *skrattar*

Eftersom jag behöver vara restriktiv och undvika folksamlingar och träffa folk under hela behandlingsperioden, får det bli att ringa runt när jag är på humör för det. Jag blir glad för alla som hör av sig till mig på sms, facebook och samtal. Det betyder mycket och distraherar mina tankar. Ber dock mina vänner att vara beredda på att jag kanske inte kan svara just då. Det betyder inte att jag vill vara ifred. Det betyder att jag inte orkar eller kan, just då. Men läsa lär jag väl kunna orka göra, hoppas jag. Man behöver inte höra av sig och fråga hur allt är om man inte vill det. Man kan berätta vad man gjorde igår eller ska göra imorgon. Eller helt enkel skicka någon liten rolig historia *ler* .

Jag kommer på mig själv att jag, medan jag skriver, försöker förtränga att jag ska på min första cellgiftbehandling om några timmar. Ska ta en stor tablett som ska motverka kräkningar. Den ska jag ta exakt (!) en timme innan behandlingen. Det vill säga klockan 9.00. Då sitter jag i taxin så jag får ta den där och då. Har ju alltid en flaska vatten med mig så det går säkert bra. Jag kommer att resa ner till Malmö ensam. Det fanns inte plats i taxin till en person till, idag. Det är lugnt för min del.

– Jag är duktigt nervös och har ont i magen nu. Jag avslutar nu och ber till Aloe Vera att jag kommer lindrigt undan beträffande biverkningarna.

Ha det bra. Tack för att ni finns.
Anna

Harmoni

Sedan den 30 november när jag fick besked att jag har bröstcancer och fram till operatiobnsdagen den 28 december 2016 var allt ett stort kaos och så mycket oro och frågetecken. Riktigt stressigt och jobbigt . Blev irriterad på folk i min omgivning, svårt att sova, vaknade ibland vid 02-tiden på natten och kunde inte somna om. Som en extremt knepig jet-lag.

Svårt att koncentrera mig. Glömsk. Fick börja skriva ner allt jag skulle göra. Inte bara tider för alla läkarbesök utan i stort sett allt. Kändes som att jag fått Alzheimers och inte bröstcancer. Kunde ligga i sängen en hel dag och göra precis ingenting. Somnade jag så somnade jag. Annars kunde det kvitta.

Mitt sällskap på dagarna när André var på jobbet, var Lilla Skorpan. Brorsonens söta katt som vi passade i fyra veckor, från den 17 december till den 22 januari. Hon heter egentligen Cassie och är tre år. Jag kallar henne ”Lilla Skorpan”. Världens underbaraste lilla lurvboll. Hon bidrog till att jag kunde vara hyfsat harmonisk. Någon att gulla med, prata med och bara känna fanns där.

Efter operationen var det något som vände. Jag blev mer harmonisk och kunde skratta och vara nästan som vanligt. Dels för att jag äntligen blev av med min ovän cancerknutan och dels för att jag berättade för mamma om min sjukdom. Jag berättade för henne strax efter nyår, efter att jag opererats.

Jag är inte den som basunerar ut saker och ting i sociala medier. Samtidigt var det viktigt för mig att ”alla vet”. Likaså när jag beslutade att mejla alla på jobbet. Att alla får reda på det från mig. För mig är det oerhört viktigt att alla behandlar mig på samma sätt som innan. Att inte undvika mig på stan eller inte våga kontakta mig. Inte veta vad man ska säga. Så här skrev jag på facebook

Hej alla.
Nu vill jag inte vara Hemliga Arne längre. Innan jag berättar vill jag säga att jag mår bra och allt är okej. Har berättat för min familj och släktingar. Även berättat för alla på jobbet. Detta berättar jag för er min egen skull. Känns lugnt att ”alla” jag känner, vet.

Den 30 november fick jag besked att jag har bröstcancer.
Den 28 december opererade jag bort hela höger bröst och allt har gått mycket bra. Skiten är borta från min kropp. Tisdagen den 1 februari får jag första cellgiftbehandlingen. Behandlingarna kommer att pågå i fyra månader. Under den tiden är jag extremt viruskänslig och får undvika folksamlingar, kramar och handslag.

Man kan prata och kontakta mig som vanligt och ingen behöver vara annorlunda mot mig än tidigare. Ses vi på stan och du frågar ”hur är det?” Då kommer jag inte dra allt om min cancer. Jag svarar bara: ”det är okej med mig. Hur är det själv?” Jag låter den jag möter att i så fall själv ställa frågorna. Jag har inga problem att prata om det hela men kommer inte att älta detta.
Kram från Anna

Harmoni
Harmoniär något jag behöver. Försöker se till att ha det i min vanliga vardag. Därför har jag köpt på mig massor med älsklingsprodukter. Sköna kroppslotioner, duschgeléer, badolja, kroppspeeling och så vidare. Härligheter från Yves Rocher helt enkelt.

En biverkning under cellgiftbehandlingen som jag ska påbörja om två dagar, är torr hud. Riktigt torr tydligen. På hela kroppen. Därför har jag även bunkrat upp med extra ansiktscrèmer, ansiktsvatten och rengöringsmjölk.

Jag förstår att jag kommer vara sängliggande länge och därför har jag laddat upp med talböcker och samlat filmer på Netflix i en mapp.

TV är en bra kompis
En person som gör mig glad är stå-upp-komikern Johan Glans. Jag kan titta på hans ”World Tour”-program hur många gånger som helst och tycka det är lika roligt varje gång.
Serien De Tre Musketörerna som finns på Netflix är feel good för mig.

Nostalgi är också bra.
Det jag verkligen vill ha tag i är serien med Roger Moore och Tony Curtis, som gick i början av 70-talet: Snobbar Som Jobbar eller The Persuaders som orginaltiteln är. Temalåten med samma titel är ju bara helt underbar. Tänk att få tag i den serien. 24 avsnitt.
Filmen Kaktusblomman (eller Cactus Flower) från 1969 med Ingrid Bergman, Walter Matthau och Goldie Hawn är en stor favorit,. Tror jag kan hela filmen utantill. Har sett den ungefär 50-elva gånger. Så charmig, härlig och underbar.

Engelsk humor älskar jag. Little Brittain är en av favoriterna.
En film som jag fick upp ögonen för, för många år sedan är Death At A Funeral (Trångt i kistan). Den finns visst i en amerikansk version som jag inte sett. Orginalet; den brittiska är så där helt galet rolig. Utanför ramarna och har många roliga överraskningar.

Talböcker
När det gäller talböcker så är det så himla bra att ha när man inte har möjlighet eller orkar läsa i en bok. Min första talbok som jag lyssnade på för många år sedan är Kinesen av Henning Mankell. Nu minns jag inte namnet på berättaren, tror det är Thomas Bolme och en person till. Riktigt bra uppläst. Stor inlevelse. Handlingen är otroligt spännande och man måste bara lyssna klart. Det utspelar sig både i Norrland, Helsingborg, olika ställen i Kina och London.

Har även köpt talböcker av Lars Keppler. Här brukar det vara Johan Malsjö som läser och han är riktigt bra. En av böckerna var så ryslig på sina ställen att jag inte kunde lyssna på kvällen innan jag somnade. Sov oroligt och hade mardrömmar. Till saken hör att jag inte tål äckliga filmer exempelvis. Jag sover oroligt. Detta har inget med min sjukdom att göra, men jag har märkt att jag är extra känslig mot starka thrillers. När man lyssnar på en bok så blir det mer påtagligt, ungefär som att se en film. Därför blir det att lyssna på Kepplers böcker på dagtid. Jag har alla kepplers böcker. Vissa i bokform och andra som talbok. Just nu är Lars Keppler min favorit. Fantastiskt bra författarpar bakom pseudonymen. det är bara en av böckerna som jag inte förstod mig på riktigt. Det är ”Playground” . Rörig och konstig. Men alla de andra kan jag verkligen rekommendera om man gillar spänning på hög nivå.

Avstressande och lugnande
Den sysselsättning som är mest avstressande för mig är att skriva av mig. Det har jag märkt sedan jag började skriva på min blogg, i december 2016. Även om man inte vill lansera det man skriver så är mitt råd till andra som har det svårt och jobbigt, att skriva. Skriv ner allt. Låt det bara komma. Huller om buller. Utan att tänka för mycket. Det är frigörande på något sätt. Så är det för mig. Man behöver ju inte visa det för någon om man inte vill. Huvudsaken att man skriver.

Att virka är så avstressande för mig. Just nu har jag dille på att virka mössor i glada färger. Jag älskar färgklickar. Virkar sommarmössor och vintermössor. Har även egna etiketter som jag syr fast på mina kreationer. Mitt egna lilla varumärke är dedikerat till min farmor och mormor. Det är de som väckte mitt intresse för handarbete eller rättare sagt sticka, virka och sy och det började redan när jag var en liten flicka. Det har gått i arv till min mamma och vidare till mig. Även min faster handarbetade och det är nog från henne jag fått det här med klatschiga färger. Hon stickade fingervantar på löpande band. Hade en hel korg full. I olika färger. Jättefina! Alla i tunt ullgarn. Det var bara att välja vilka man ville ha.

Nu blev jag sugen på att virka och titta på TV samtidigt så jag avslutar här och fortsätter på min limegröna mössa.

Jag kommer att skapa en flik med mönster på mina virkade mössor och lite annat.

Ha det bra. Anna

”Egg Head Event”

På återbesöket hos läkaren den 10 januari rekommenderade han mig cellgiftbehandling. Man får ju själv vara med att bestämma, vilket jag tycker är mycket bra. Självklart vågar jag inte avstå från den behandlingen. Nåväl, under mitt besök hos läkaren och därefter sjuksystern, bestämde jag mig för att raka bort allt håret. Inte tänker jag gå och vänta på att få hårtussar i handen, på huvudkudden, i duschen och så vidare. Aldrig i hela livet jag gör det.

Jag sa till André:
-”Jag vill vi ska ha ett event hemma”.
-”Självklart”, sa han. Så föddes idén: vi ska ha ett Egg Head Event för familjen och släkten.

Sagt och gjort. Inbjudan skickad till alla. ”Välkomna till vårt Egg head Event den 28 januari kl 16” . Mamma brukar inte vlja få inbjudningar långt i förväg så jag berättade för henne om tillställningen bara några dagar innan. Det var bara en grej jag glömde berätta för henne: att syftet med festen var att raka mig på huvudet. Jag hade berättat för henne innan, att jag skulle raka mig, men inte att det skulle ske med hela släkten samlad. Hon trodde detta skulle vara en vanlig tillställning.

Hon blev lite chockad när hon fick reda på det när alla väl var samlade i TV-rummet. -”Förlåt, förlåt mamma. Jag trodde jag berättat för dig”. Hon blev besvärad och det smärtar mig.

Jag är så otroligt tacksam att ha denna fantastiska support från min familj och släkt. Min dotter tycker jag gör helt rätt i att raka bort allting. Andra har haft olika åsikter om det hela. Mina syskonbarn tyckte det var ”coolt” och tackade glädjeligen ja till jippot. Minstingen Ella, 14 år var tveksam men hon kom också. Det betyder väldigt mycket för mig att hon ändrade sig och ville komma.

Vissa ville inte titta på när rakningen sker. Jag sa att man behöver inte titta om man inte vill. Det viktigaste var att ha alla hos mig. André och jag kommer att hålla till i köket. De som vill är välkomna att vara med.

Anledningen till att jag valt att göra en kul grej av detta, är för min och Andrés egen skull. Jag tror jag hade tyckt det blev jobbigt om bara André och jag gjorde det på egen hand. All support jag kan få, är jag så tacksam för. En annan anledning är att jag vill avdramatisera det här med cancer, att vara cancersjuk. Att vara cancersjuk är ju ytterst allvarligt så jag menar inte att bagatellisera eller stoppa huvudet i sanden. Jag menar att man kan försöka göra något ”bra” av det hela (eller hur jag ska uttrycka mig). Min uppfattning är att försöka vara som vanligt så långt det är möjligt. Att hitta glädje. Att vara glad så mycket man kan. Inte att dölja sina känslor utan försöka vara ”vardagsglad”. Det hjälper i alla fall mig och André väldigt mycket. Att titta på roliga filmer. Exempelvis ”Blades of Glory” hahaha. Stå-upp-komikern Johan Glans har varit vår räddning flera gånger. han är helt underbar.

Man blir glad av att vara glad.
Sedan är det ju bra att ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att man varit glad i onödan. Och vem mår dåligt av det? *ler*

Åter till eventet. Vi blev 17 personer. Alla kunde inte komma men 17 personer är fantastiskt stort supportgäng. Vi drack Bollinger Champagne och en flaska bubbel:”Victoria” som vi fick i present av min barndomsvän Agneta i Sundsvall. Hon hade gjort en deal med André att köpa den. Tack Agneta *hjärta* .

Vi gjorde festen enkel. Vi bakade 72 pizzabullar. Serverade dem på servetter. Var och en tog med egen dricka så det blev en blandad kompott alkohol och läsk. Jag kommer lägga ut recepten på pizzabullarna i en egen flik. André hade satt ihop en riktigt skön spellista. Vi ville ha musik som inte är stökig utan lite dämpade bakgrundslåtar. Jag ska lägga ut spellistan i en flik så snart jag skrivit den klar.

Efter ett glas Bollinger, två pizzabullar och tre glas rosévin utspätt med vatten, var jag redo.

André som var huvud-ansvarig (hahaha fattar ni? ) rakade mig från pannan och rakt bakåt. Tog några tag. Det kittlades och kändes skönt. De flesta satt då i TV-rummet. Det var inte alla som pallade att titta på. Helt okej med mig. Det är viktigt att var och en själv bestämmer om man vill titta på eller ej.

Vi tog en paus efter en stund för mamma och moster ville åka hem. Mamma och moster är två damer på 80 plus år och jag är så glad att de ville och kunde komma. Några fler släktingar gav sig också av. Kvar var min bror, de flesta av syskonbarnen och deras respektive. Min dotter kunde inte komma denna kväll men hon fanns i mina tankar.

Innan rakningen skulle fortsätta ville jag höja stämningen till 2.0. Därför körde jag en sång jag brukar sjunga på olika tillställningar när andan faller på (särskilt efter ett eller två glas Champagne). Jag kan bara en låt och det är Natalie Imbruglia´s låt Torn. Eftersom min sångröst är lite så där, så kör jag den med undertiteln ”karaoke för döva”. Min hemmastickade Lovikkamössa är en viktig rekvisita. Då kommer jag in i rätt stämning *ler* .

Detta uppträde blev inte filmat för jag tänkte inte på det. Det kanske blir en annan gång. Vi får se.

Okej, rakning del 2. Nu var alla samlade i köket. Några i kökssoffan och andra på stolar eller stod runt om. Just då kom jag på att vi måste ju filma. Jag kommer ju inte att se någonting. Fram med mobilen. Ivan sa att man kunde sända live via facebook.

-”What?. I didn´t know that. Show me”. Han visade och vi började filma. Detta var ju sjukt roligt. Att filma och att vänner på facebook kunde följa oss live. Jag tänkte särskilt mycket på min third cousin Susan i Maine, USA. Min tanke från början var att ha henne på Skype. Att sätta iPadden på ställningen och sätta på köksbordet. Detta glömde jag totalt bort. Det är för mycket i huvudet hela tiden. Då var ju detta ett riktigt bra (ännu bättre) alternativ. Och jag såg att hon var med i livesändningen. Underbart!

När André rakat en bra bit uppe på mitt huvud blev två av syskonbarnen väldigt ledsna . Det smärtade mig att se och då blev jag också ledsen i ögat. Inte på grund av mitt hår utan att se dem med tårar på kinderna. ”Älskade, sötaste. Hår är ju bara död materia. Det växer ut och jag vill göra detta. Puss mina fina flickor”.

André använde sin trimmer. Denne vackre grabb rakar sig på huvudet, på fredagarna så han är van att raka. Ella avlöste André och tog över trimmern. Det gick så bra. Superskönt. Ella har också runt 74 cm supersnyggt hår. Jag sa till henne att hon borde fundera på att donera det……
Till mig *ler*

Sen var det fler som ville ta tillfället att raka. Detta kanske är en once in a lifetime upplevelse, att få raka bort 74 cm hår. Varsågoda anyone.

Det tog betydligt längre tid än jag trodde det skulle göra. Jag var osäker på hur jag skulle reagera att känna på mitt huvud efteråt. Det kändes skönt. Riktigt skönt men skum känsla. Huvudet får ju en behaglig temperatur tack vare håret och nu när håret är borta, känns det lite kallt. Därför har jag mössa på mig större delen av dagen. Likaså när jag sover. Jag har några supersköna tunna mössor i bomull som jag virkat. Jag kommer att ha en flik med mönster för den som vill vet mer om detta. Jag älskar att använda mössa. Sommar som vinter.

Till slut lossnade hela flätan. Det var Fanny som körde den sista biten. Det var en knepig känsla att få hela sin hårfläta i handen. Håret hade jag tvättat innan på dagen men det märktes ju knappt på håret närmst huvudet. När man drar fram med trimmern rufsas håret och blir en läskigt risbuske. Så som dreads ser ut efter ett bra tag. Jag ska försöka borsta ut det. Annars blir det till att klippa. Och på bilder jag tog på skalpen såg huden för läskig ut. Som om jag hade en hemsk hudsjukdom med flagnande hud. Men i verkligheten såg det inte ut riktigt så. Det var troligen trimmerns framfart som orsakade detta fenomen.

Flätan hade jag tänkt fästa på något så att jag kan ha den under mina mössor eller keps när jag inte gitter ha peruk på mig. Peruk kommer det inte bli här hemma. Håret är ju bara i vägen juuuu. *ler*

Det är bara en sak som jag är lite besviken på. Jag hade hoppats på att hitta ett födelsemärke någonstans. Kanske ett hjärtformat eller så. Ett som ingen har sett. Någonsin. Jag föddes ju med hår och därför bör det vara första gången i mitt liv som jag är så här korthårig. Typ 1-2 millimeter kardborrestubb. På tal om kardborre. När jag ska ta av mig mössan fastnar den i stubben.
-”Du vänjer dig, Hjärtat”, sa André. Han har ju erfarenhet. Håret hinner växa lite under en vecka och efter några dagar fastnar mössan i stubbet.

Inget födelsemärke. Inte ett enda. Nu medan jag skriver kom jag just på att jag kan ju ha en liten tatuering någonstans på huvudet. I så fall ett litet rött hjärta. Eller några stycken. Fast jag tror det gör alldeles för ont. Kan man få bedövning? Får man ta smärtstillande innan? Det ska jag ta och kolla.

Ja, mina kära vänner. Kvällen slutade sent och alla verkade att ha haft roligt. Det var ju det som var tanken med detta Egg Head Event. Förresten så är mitt huvud inte äggformat. Det har faktiskt precis lika fin form som Andrés. Och hans huvudform är så fin.

Jag avslutar nu med att säga:
All You Need Is Love and some chocolate

Anna

Det var en gång 74 cm hår

Jag har alltid haft långt hår. Utom den gången 1982 när jag fick ett ryck och klippte mig kort. Drygt två år senare började jag låta det växa igen. Jag trivs bäst i långt hår. Slippa greja och hålla på. Bara att tvätta, lufttorka. Hästsvans, flätor, löst och vad jag vill. Perfekt att slippa ha en frisyr att krångla med.

Tjockt jämnlångt hår med självfall. Håret har jag alltid vårdat ömt. Inga stylingprodukter, locktänger och sprayer. Bara schampo, inpackning, balsam. Kan sträcka mig till att låta frisören platta det, när jag är där en gång i halvåret. Däremellan ber jag André eller någon annan klippa topparna. Det blir jättebra. Mitt hår har ju självfall så det märks inte om det skulle bli aningen ojämnt.

När jag förstått att jag åker på cellgiftbehandling och strålning efter operationen, inser jag att håret ryker. Det är ett som är säkert. Panik! Jag vill inte! Att dessa behandlingar kan vara slitigt och jobbigt, det vet jag men att dessutom förlora allt hår, det är också jobbigt. Håret är ju en del av personligheten.

Allt eftersom tiden gått och många tusen tankar snurrar i huvudet, kom jag en dag till insikt om att ”va fasen. Det är ju bara hår”. Det var samma dag som jag var på återbesök hos läkaren som opererade mig. Det var då jag insåg att ”vad är problemet? Det är ju bara hår. Död materia.Det växer ut igen. Det kanske inte blir lika långt nästa gång man vad spelar det för roll i sammanhanget?” Tänk om en biverkning var att man förlorade synen? Då snackar vi problem.

Idag ska håret bort. Allt på en gång. Inte tänker jag stå i duschen och känna hårlängder lossna. Eller att hitta hårlängder på huvudkudden. Även om det kanske är få hårstrå åt gången så ser det ju jäkligt mycket ut i och med mitt långa hår. Dessutom klarar jag inte av att hitta hårtussar på kudden eller få en tuss i handen när jag duschar. Nej nej. Detta ska inte hända. Därför bestämde jag mig för några veckor sedan att håret ska rakas bort. Rubb och stubb.

Supporters och ”Egg head event”
För att göra det lite roligt och lättare för mig, har jag bjudit in hela släkten till mitt ”Egg head event”. Hihi. Jag behöver support och stöd för att fixa detta. Vi blir 16 personer. Ska bli så himla roligt. Jag är så otroligt glad att så många ställer upp för mig. Det är kärlek det! Jag har en fantastisk familj och släkt. Vi är mycket tighta och umgås ofta. Senast igår var vi 16 stycken som gick på krogen och käkade. Allt för att umgås tillsammans. Mamma kunde tyvärr inte följa med eftersom hon inte kände sig så bra. Jag hoppas hon mår bättre idag och kommer. Hoppas hoppas!

André och jag ska baka pizszabullar för ett helt regemente. Någon av syskonbarnen skulle ta med ett flak öl och några andra tar med vin. I kylen ligger en Bollinger Champagne och väntar. Likaså en flaska bubbel som jag fick av min barndomsbästis i Sundsvall. Den ska vara till eventet, sa hon. Jag önskar hon kunde vara med.

I Maine, USA har jag en ”third cousin”. Vad det heter på svensaka vet jag inte. Hennes mormor och min mormor var kusiner. Henne ska vi ha med på Skype.

Huvudansvarig
Klockan 16 börjar eventet och efter cirka tre glas rosévin i min kropp åker trimmern fram. André är huvudansvarig haha. Han rakar ju sitt huvud en gång i veckan och kan det där. Han bestämmer teknik och hur jag ska ha mitt långa hår för at göra det enklast. Håret ska jag spara. Hans teori är att sätta allt hår i en hästsvans uppe på huvudet så att det inte hamnar i en rörig hög på golvet.

Några av släktingarna pallar inte se när det hela sker. Det förstår jag. Man reagerar olika. Till dem sa jag:
– ”Gissa varför jag gör ett event av detta? För att jag själv ska klara av det”. Inte vet jag hur jag reagerar när jag väl sitter där på stolen i köket och hör trimmern börja burra. Kanske får psykbryt. Hoppas inte det! Nä, jag tror faktiskt inte det. Nu har jag ju min Hollywoodperuk att ta på efteråt- Det ska bli spännande.

Ingen tvingas titta på om man inte vill. Det räcker med att jag hör sorlet från dem. André och jag kommer hålla till i köket och de som tycker det är besvärande får gärna sitta och softa i TV-rummet och hålla för öronenså länge. Återkommer angående eventet imorgon.

So long for now.
Anna