cytostatikabehandling – Sida 5

Perukprovning nr 2.

God morgon.
Klockan är 03.30 och jag kan inte sova. Orkade inte skriva i går efter att jag varit och hämtat min krulliga peruk. Mådde kymigt när jag kom hem. Trött och vilade en bra stund. Vi åt lite pytt-i-panna och det smakade som det skulle men jag hade ändå ingen riktig aptit. Senare på kvällen blev jag torr i munnen och runt läpparna. Biverkningar. På med läppbalsam och det kändes bättre. Tog en tablett Xerodent som motverkar muntorrhet. Finns att köpa på apotek. Fungerade bra. Torrheten avklingade och läpparna mjuka. Skönt!

Sedan kom en yrsel från ingenstans. Blev vimmelkantig. Samtidigt kom en rastlöshet och det blev en riktigt knepig kombination. Skulle jag städa eller lägga mig ner? Jag kunde inte ens bestämma vilket. Jag bara stod där och försökte reda ut känslorna. Jag tog en barnportion filmjölk med hallon och kanel. Det gjorde susen. Yrseln gick över för. Det hade den kanske gjort oavsett. Inte vet jag.

Jag städade inte. Jag bestämde mig för att göra mig iordning för sängen. Somna när jag somnar. Jag somnade snabbt kan jag säga. Vaknade strax efter 03.00 och var svettig på överkroppen. Torkade mig med frottéhandduken jag har i sängen. Försökte somna om men det funkade inte. En mugg kaffe och starta datorn. Vila kan jag göra när jag blir trött. Lagom tills André vaknar kanske.

Well, åter till dagens glada händelser.
Så roligt att träffa Marika igen. Hon följde med som smakråd för det var flera peruker att prova. Inte bara hämta krullperuken. Jag tog några selfies men ljuset i rummet på salongen var så himla starkt att perukerna inte kom till sin rätt. Och inte mitt ansikte heller. Det var bara att ställa mig vid fönstret med en spegel. Bilderna jag lägger ut här är därför manipulerade lite för att få lite varmare intryck. I vanlig ordning krockade nyansen på min foundation med perukerna och det starka skenet från lamporna. Marika hade en bra lösning på detta och tog fram sitt jordpuder och borste. -”Kom hit här så ska jag fixa till dig”. Pudrade mina kinder och sa:
-”Lite i pannan också?” . Innan jag hann svara så tog hon några drag i pannan. Tjoff tjoff tjoff. Det blev ju jättebra. Sån´t puder måste jag köpa.

En av perukerna påminner mig om frisyren jag hade när jag var åtta år och gick på Soledeskolan i Kvissleby, Sundsvall. Fast då hade jag lite längre hår än perukens.

70talskansla

En annan påminner om när håret var på väg att växa ut igen efter att jag klippte mig riktigt kort 1982.

peruk-igen peruk

1982 var det så himla populärt att göra slingor med en sån där obehaglig gummihätta ni vet. Där man använder en ”virknål” för att dra ut hårteser. Gjorde det ont eller gjorde det ont?

Min syster Pia, hade nästan exakt samma frisyr, fast hon är rödhårig och jag ljus.

Jag minns den där dagen jag fick ett ryck och klippte av håret.Min dotter var då tre och ett halvt år. Hon var med sin pappa och när hon kom hem och såg mig började hon gråta. Stackars lilltjejen. Inte tänkte jag på att be hennes pappa att förbereda henne på att mamma har annat hår än innan. Jag ville ju överraska. Hon grät tills jag började prata med henne ömt så hon skulle känna igen min röst.

Till saken hör att jag och min syster har nästan samma dialekt (en blandning mellan skånska och Sundsvallsdialekt) .

När jag började prata, tystnade lilltjejen och sa:
”-Pia?”
”-Det är jag, mamma. Visst är jag fin i håret?” sa jag och kramade om henne. Hon kramades tillbaka och sedan var allt frid och fröjd igen.

Okej. Tjejen på salongen är så himla duktig och bra. Hon fixade till krullperuken och stylade den så att den blev som jag ville ha den. Den ska jag åka hem i. Jag hade inte tagit på peruk den här dagen. Jag tog på dubbla mössor för att inte frysa om huvudet. Så vi tackade för oss och svischade ut från salongen som om vi ägde stan hahaha. Fasen vad jag kände mig snygg i peruken. Det tyckte Marika också. Hon har ju varit med och valt ut den *ler*

Och hon är ju så himla snygg i sitt halvlånga, hår. Vår plan var att äta på Ebbas Fik men med tanke på smittorisk för min del, föreslog Maria att vi kunde sticka hem till henne och äta paj som hon bakat dagen innan.

Paj. Muuums. Det var länge sedan och Marika lagar så himla god mat så självklart ville jag det. Hennes sambo var hemma den här dagen och det var så gott och krama om honom. Han berömde min fina peruk och jag berömde hans coola vita snagg och störtsköna svarta runda glasögon. Han har till och med lite längre hår än jag. Jag är ju inte rakad utan bara trimmad och håret har hunnit växa lite nu på snart en vecka. Kolla själv. Ser ut som jag är skallig uppe på huvudet men det är ljuset som spelar spratt och jag orkar inte hålla på att photoshoppa utan kör naturellt förutom småtrix man kan göra i mobilen. Jag ska lägga ut fler bilder sedan. Gamla bilder när jag var kortklippt. Ska bara leta upp dem först 🙂

bold1 bold-2

Ögonen började hänga på mig och jag behövde vila.
-”Lägg dig i soffan och ta på den här filten så värmer jag pajen så länge”, sa Marika. Hennes sambo kom med hörlurar och spelade några låtar som inte släppts ännu. Deras äldste son är i musikbranschen och hade några låtar nästan klara. Jag tyckte de redan var klara. Så himla bra. proffsigt! Annorlunda! Jag ska inte berätta mer om dem här, men jag kan säga att de kommer att spelas i radio. Just you wait and listen! Jag återkommer om den saken när jag får grönt ljus *ler*

Sen kom pajen och en smarrig sallad med tomater, lök och avocado. Jag ville äta upp allt själv men har märkt att jag orkar bara äta lite åt gången. Attan också! Ska be om receptet och frysa in paj i småportioner. Kommer att lägga ut receptet på Marikas paj så småningom. Ska bara tigga till mig det först.

Ögonen började hänga igen och musten försvann. Marika körde mig hem till Landskrona. Hon är så gullig och omtänksam.

André blev ju himla glad att se mig i min peruk. Jag blev lika glad att se honom. Han är ju rakad på huvudet och han är så snygg. Kan säga att han passade inte i min peruk. Eller nja, jo, men det blev konstigt. Han mår ju inte helt bra ännu och är trött i ögonen så det var nog därför det inte blev helt bra. Vill han, kan han ju prova den igen en annan gång *ler*

När han var liten hade han blont, storlockigt hår. Hur söt som helst. Men killar vill ju inte höra att de är ”söta” så det ska man undvika att säga. Han är supercool rakad och så vill jag att han alltid ska ha det. Dessutom har han så himla fint huvud.

Mamma och jag bestämde igår att vi ska ta en liten sväng på stan vid lunchtid. Jag ska hämta mer läkemedel och köpa en temp på apoteket och mamma ska ett annat ärende. Antagligen vill hon fika men det får vi i så fall göra hemma, inte på stan. Då ska jag ha min lockiga peruk. det blir nog den jag kommer använda mest. Och tröttnar jag på peruk och mössor finns ju plan C: min huvudbonad som dottern och jag knåpade ihop till en maskerad en gång i tiden. När jag skulle föreställa min idol, Nefertiti. Fniss.

nefertiti
Njut av dagen oavsett väder. Det ska jag göra.
Hej så länge.
Anna

Hämta peruk nummer 2

Hejsan.
I dag händer något kul. Nu längtar jag. Mina facebook-, och Instagramvänner vet det redan. Det basunerade jag ut igår. Hahaha. Jag ska hämta peruk nummer två. Min ”Krullnufs”-peruk. (Vänd om två bokstäver så fattar ni vad jag menar. Hihi) . En storlockig, kort peruk som ser lite rufsig ut. Supercool. Min väninna hänger med. Jippi! Jag får ett rejält lyft när vi träffas.

denna

Klockan 10.30 ska vi vara på salongen. Jag sitter på bussen klockan 9.40 just när Guldkanalen har sin egna musikfrågesport. Det blir en rolig bussresa.

Jag berättar mer om perukprovningen när jag är hemma igen. Igår verkade det som att jag efterlyste biverkningar. Det gjorde jag inte. Däremot var jag observant och kände efter i min kropp. Jo då, biverkningarna visade sig.

Ungefär klockan 17.30 åt vi middag. Jag lagade Biff Stroganoff med en touch av Anna. Receptet hittar ni i min receptflik. Jag tillagade riset och Biff Stroganoff på det sätt jag brukar. Det smakade konstigt. Riset smakade absolut ingenting! Jasminris som annars smakar så milt och gott. Köttet smakade järn. Mumsfillibabba. Inte!
Salladen med rödlök, sallad, tomat, gurka och vinäger smakade så där meningslöst. Kunde inte äta fast jag försökte. Jag tog en Varma Koppen med svampsmak istället. Det fungerade bättre. Vi drack vatten till maten, som vi brukar göra. Det funkade. Smakade inte konstigt.

Jag var fortfarande hungrig men kunde inte få ner något mer. En halvtimme senare fick jag magkatarrkänsla. Inte så stark men den irriterade mig. Systern på sjukhuset tyckte inte jag skulle ta Novalucoltabletter som vi har hemma. Hon skulle ordna ett recept med något annat. Detta har jag glömt hämta ut på apoteket, kom jag på nu. Ska hämta det idag.

Jag tog ett glas yoghurt och magkatarren mildrades. Magkatarr är en av biverkningarna. Ansiktet blev rödblossande och torrit. Ännu en biverkning. Rengjorde ansiktet och smorde mig med min vanliga nattcrème som annars är jättebra. Den hjälpte inte. Kändes forfarande torr. Jag tog en annan som jag har hemma. Den fungerade däremot bättre, så fler sådana ska jag köpa. Magkatarren kom och gick. Mer yoghurt. Det lindrade.

Vid halv niotiden började jag frysa rejält. Har inte hört något om att detta skulle vara en biverkning. Jag är ju ganska frusen av mig och dessutom hade jag ju inte fått i mig ordentligt med mat. Kände att mina ben svullnade. Jisses! Två lyktstolpar till ben. Rejält svullen över knäna och lite upp på låren. Vad fasen ska jag nu har för brallor på mig? Ska testa mina två sammetsbrallor jag köpt. De är lite för stora och vida, á la 70-tal. Ett par midnattsblå och ett par lejongula. Skitcoola *ler*

Gav upp. Kände mig orkeslös och gick och la mig klockan 21. Vaknade kvart i ett i natt och var jättetorr i ögonen. Biverkning. Har köpt ögondroppar som jag bad André att droppa i mina ögon. Han var redan vaken och har hjälpte mig. Det kändes bra så jag somnade direkt igen.

Vaknade imorse vid 04.30 och steg upp. Fortfarande svullen om benen men inte lika mycket. Hittills har jag bara känt av mindre ”problem” med min Kocks blåsa. Den fungerar hyfsat bra men är lite ”orolig”. Precis som om man är orolig i magen. Min Kocks blåsa sätter igång en slags sammandragningar kan man säga. Den ”rör på sig”. Tunnramen som blåsan är gjord av, är ju i rörelse men det känner man inte. Men rörelserna i min Kocks blåsa känner jag av. Beter sig som att det är dags att gå på toaletten igen, fast det inte kommer ut något. Än så länge kan jag stå ut med detta. Det är ingenting mot vad det skulle kunna vara.

Igår ringde jag förresten och pratade med Stomiterapeuten. Hon är så hjälpsam och gullig. Hon skrev ut nya recept till mig på specialgrejer ifall min stomi kommer att bråka ännu mer. Gör den det så kan jag inte gå på toaletten hur ofta som helst. Det kan uppstå slitage i ”nippeln” (litet hål jag har på magen). När den bråkar så är det sammandragningar i den. Får känslan av att blåsan behöver tömmas fast den nyligen tömts. Börjar den bråka måste jag ha en slang kopplad ner till reservoaren (Kocks blåsa) där avföringen samlas. Fästa slangen på magen med kirurgtejp och kompress. Sätta i en liten plugg i slangens ände.Så här kan jag ha det i flera dagar om det skulle behövas. Det är bara att byta kompresserna runt omkring, några gånger om dagen. Inga problem. Inget som gör ont. Inte i vägen.

Eftersom biverkningarna börjar hagla så började jag föra dagbok igår. Skriver ner allt jag äter och dricker, klockslag, biverkningar. Försöka lista ut vad jag ska undvika att äta.

Magkatarren i går kan bero på att jag hade vinäger på salladen. Fast jag vet att cellgifterna slår ut mycket i kroppen oavsett hur man försöker undvika viss mat eller ej. Fast det skadar ju inte att ha lite koll ändå. Fick ett antal jättefina, tjocka anteckningsböcker av min dotter .Nu kom en till av dem till användning. Den blir min dagbok tills behandlingen är över och jag mår bra igen. En annan jag fick har jag som resedagbok.

Jag gör ett uppehåll nu och återkommer senare och berättar om perukprovningen.
Vi kommer antagligen ta något att äta på Ebbas Fik igen. Dels för att det är himla mysigt där och dels för att det är ett litet ställe och därför färre gäster. Jag vågar inte var på en jättestor lunchrestaurang med för många lunchgester, på grund av smittorisk.

Nu är klockan 07.00 och jag säger:
”hej så länge” *vinkar*

1:a behandlingen

God morgon.
I vanlig ordning somnade jag som en stock igår kväll när jag tagit min kvällsmedicin.

Har inga problem att sova. Ibland somnar jag direkt när jag lägger huvudet på kudden. Detta har inget med min sjukdom att göra utan det bara är så här. DUNK! Somnar. Vi har TV i sovrummet och brukar kolla lite Netflix. Eller nja. Jag somnar snabbt och ofta hinner jag bara se förtexten.

André däremot är vaken längre och hinner se lite mer. Någon enstaka gång har jag lyckats se en halvtimme av filmen eller serien. André är så gullig och frågar alltid kvällen efter, vad det sista var jag såg innan jag somnade. Jag svarar och han letar upp stället i filmen. Där fortsätter vi titta kvällen efter. Stackars honom. Han har sett filmerna många gånger när vi håller på på det här viset. Det blir lite som filmen ”Måndag hela veckan” . Repris, repris, repris.

Om vi börjar från början.
Dags att åka till Malmö på första behandlingen. Den 1 februari 2017.
Exakt klockan 9.00 skulle jag ta en tablett: Emend mot illamående. Systern var extremt tydlig med att jag måste ta den på exakt tidpunkt. Jag skrev in det i agendan, i mobilen. Taxin hämtade mig kl 8.55. Jag var duktigt orolig och nedstämd hela morgonen. Skrev ändå föregående blogginlägg för att försöka skingra tankarna och försöka hålla mig till min morgonrutin. Jag vaknade ju i vanlig ordning tidigt, runt 04.30 och hann skriva med många pauser. Jag orkade inte prata med taxichauffören så jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på min spellista ”badkarsmusik” (som jag lagt ut i en flik i min blogg) . Spelade lite Wordfeud med André och glömde totalt bort tiden!
-”Faaan också, jag glömde min medicin” ropade jag panikartat och chauffören titta oroligt på mig.

Rafsade fram kartan med tabletten. Igår skrev jag att tabletten jag skulle svälja var jättestor. Den låg inne i ett stort foliepaket kan man säga. Lite större än en Vicks Blå-tablett. Tryckte ut den i handflatan och tittade. Pytteliten pilla. Hur liten som helst.

Pet-flaska med vatten hade jag med i bagen. Det brukar jag ha med mig när jag ska någonstans. Jag kan säga att jag hade kunnat svälja utan vatten. Bara att samla lite saliv i munnen så hade det ordnat sig. Man ska ju skölja ner med vätska så jag gjorde det. Kollade klockan: 09.19 var hon. Om jag var orolig i magen innan, så blev jag det desto mer nu. ”Oj oj oj”. Hur ska detta gå?” Man ska nämligen ta tabletten exakt en timme innan den tid behandlingen skulle börja. Skickade iväg ett meddelande till André och frågade. -”Det ordnar sig nog”, svarade han. Han hade rätt. Direkt när jag kom till avdelningen haffade jag första sjuksköterskan i korridoren och berättade. Hon tittade på klockan och sa att det inte var någon fara.
-”Klockan hinner bli 10.19 när förberedelserna är klara så det blir jättebra”.
Pjuuu!

Jag fick fönsterplats i rummet för tre personer. Trevligt fastän vädret var grått. Ingen sol. Fick träffa systern som kommer att ha hand om mig på varannan behandling. Hon var ytterst noggrann att berätta exakt vad som skulle hända och vad hon gjorde med min Piccline. Berättade om de två olika medicinerna som skulle pumpas in. Vilken ordning och så vidare. Tydligt och klart. Jag skulle ju bara gilla läget och ligga i sängen så mig spelade det ingen roll, men det är ju bra att veta ändå. Man blir ju lugnare av att veta precis allt som ska hända och varför. Sådan är jag.

Hon la om min Piccline. Fint paket som inte känns direkt.

piccline

Det hade ju dessutom läckt ut blod från skärsåret i förrgårkväll så det såg inte så jättetrevligt ut. Hon sa att det var normalt att det kunde bli så här. Det gjorde ju inte ont och hade inte blött igenom plastkanten. Dessutom har jag inte haft fintröjor på mig så det var ingen fara med det heller. Jag kör med det mjukaste slit-och-släng jag har. Långärmade t-shirts som jag tänkt slänga så många gånger. ”kan vara bra att ha”. Och det var det ju. De är dessutom lagom sladdriga i ärmarna så att Picc-line-paketet får plats. Efter behandlingens slut åker de ut. Eller så syr jag om dem till något helt annat. Just nu när jag skriver kom jag på: sy turbaner eller coola mössor. Japp! Det blir det. Får kanske sy om några gånger innan det blir något representativt hahaha. Ska köpa textilspray och göra egna mönster.Hjärtan och blommor. Det gillar jag.

Okej, jag var stationerad på sängen med påsarna på en ställning. När alla förberedelser var klara, var klockan runt 10.30.

Nu var det bara att chilla, lyssna på musik och spela lite med André. Först ringde jag honom. Kollade hur han mådde och berättade att allt är okej, jag är inte längre orolig, och att första dosen läkemedel var på gång. Färgen i påsen är av samma nyans som rosévinet Matteus som vi brukar ha hemma. Det röda läkemedlet skulle ta en halvtimme att rinna in och den andra påsen med själva cytostatikan tog lika lång tid. Under tiden som detta droppade in, förklarade systern ingående om biverkningar jag kan få, kom med mer mediciner jag ska ta, vad de är bra för och allt sådant runtomkring.

Det blev en repetition av det överläkaren i Lund informerade om när jag var där den 16 januari. Repetitioner är bra. Det behöver jag. Jag är så imponerad. Sjuksköterskan hade inte min journal med. Ändå hade hon allt klart för sig om mig. Memorerat allt väsentligt och det är ju en del i journalen. Visste att jag ska träffa överläkaren i Lund i mars. Att jag har en Kontinent Ileostomi – Kocks blåsa. Att behandlingen kommer att förlängas med ytterligare cirka fem veckor, för att man måste skräddarsy behandlingen mer än vanligt, för att skona min Kocks blåsa så långt det är möjligt. Hon hade koll på min släkts sjukdomsbakgrund och så vidare.

Lite restriktioner de kommande dagarna. Ingen sex på två dagar. Inga problem med det. André är sjuk och har lite feber och hängig. Själv är jag måttligt road av det just nu med allt runtomkring. Ingen av oss är till stor nytta när det gäller den fronten, om man säger så.

Klockan 12.10 var allt klart och jag kunde bege mig. Taxin skulle komma kl 12.40. Perfekt. Då hinner man ju in om Pressbyrån på bottenvåningen i samma byggnad. Jag fixar ju inte att äta tidigt på morgonen så jag var ganska hungrig eller rättare sagt sugen på något. Inte sallad och sånt utan något annat.

Hungrig – matnostalgi
Det blev en fransk-italiensk kombo *ler* .
Oh la la. Noisette Croissant. En sådan vill jag ha. En Cappuccino till och låta förena lite franskt och lite italienskt i min magsäck. Vive la France et Italie.
Cappuccinon fick en illa behandling: pappmugg med plastlock! Därför ska ni få se en smarrig Cappuccino jag avnjöt i Frankrike. Det var när jag och några arbetskamrater var i La Gacilly, en underbart idyllisk by 60 km från Rennes flygplats i Bretagne, Frankrike.

Crêperiet heter Crêperie La Mauvaise Graine . Vi åt extremt smarriga crêpes. Både till huvudrätt (jag hade räkor i crème fraiche och finhackad lök på min) och till dessert. Desserten va en egen specialare. jag ville ha typ allt på den. det blev citronglass, vispad grädde, hallonkräm och Nutella. Trodde det skulle vara en liten crêpe men den var ju jättstor. Kunde knappt röra mig efteråt. Några ville ha kaffe till. De serverades i mockakoppar. Jag dricker inte kaffe mitt på dagen så jag tänkte: jag tar mig en liten Cappuccio. Cappuccino gillar jag.
Den jag fick in var stor.Une grande! Mon Dieu. Jag kan inte dricka hela denna dääää-ääär.

Den hade dessutom ”extra allt”. Extremt mycket grädde, pudrad med cacao. Jo då, man kunde känna kaffesmaken. Cappuccion är inte fransosernas starka sida. Oavsett så var den väldigt smarrig. Trots mängden grädde kunde jag ändå känna kaffesmaken *ler* . Alla skrattade när jag fick in den. Jag hade nämligen beklagat mig om hur proppmätt jag var efter de två crêpen. Jag ville bara ha något litet och ”sällskapsdricka” medan de andra drack kaffe i små koppar och te.

LCHF gick åt skogen. Äsch. C.R.E.P.E.S – diet är bra för sinnet * blink blink*

croissant-png cappuccino crepe

Åter till gårdagens händelse
Taxin kom en aning sent men de håller på att bygga om i gatorna på lasarettsområdet så det är inte lätt att passa tiden. Jag hade ändå allt sjå att få bort alla kaksmulor från min jacka och sjal så det var lugnt.

Riktigt trevlig taxikille. Han fick mig på toppenhumör. Han var något år äldre än jag. Han har bott i Landskrona och Helsingborg så vi hade en del att prata om. Han berättade att han haft olika jobb genom åren och sadlade om till taxichaufför för Skånetrafiken för inte så länge sedan. Vi hann inte gå igenom om vi möjligen har eller har haft gemensamma vänner. Kanske kör han mig fler gånger så att vi kan fortsätta snacket.

En sak lärde jag mig under denna resa hem. Att inte berätta vilken behandling jag varit på och varför. Det var inte så att jag ältade det, bara nämnde det i förbifarten. Han blev rörd och glansig i ögonen och jag bad om ursäkt att jag blev för personlig. Kände mig jättedum. Vi känner ju inte varandra men man kan bli rörd ändå. Kanske tänker på någon närstående som drabbats. Jag måste tänka mig för lite mer.

Äntligen hemma hos André
Puss puss.
-”Hur har du haft det, min sjukling”, frågade jag.
-”Jag?” frågade han . ”Vem är mest sjuk här egentligen? Hur har det gått idag? ”.
Bla bla bla. Jag berättade allt. Jag trodde att jag från och med första behandlingen inte fick träffa en kotte. Att immunförsvaret sänktes i botten på studs och inte får riskera virus och annat. Så var det inte riktigt. Inte förrän om 10 dagar. Det vill säga den 11 februari.

André pustade ut. Han sa han varit riktigt orolig att smitta mig med sin virus med hosta, svullen hals och feber. Glad blev ju jag. Waooo. Nio dagar som jag kan träffa folk. Hälsa på mamma, hälsa på Lilla Skorpan , (brorsonens katt vi passade i en månad fram till den 22 januari. Saknar henne mycket). Bjuda in oss på middag hos min bror på lördag kanske? Om André är frisk till dess. Det är gott med gratismat *ler* . Och bra för mattkassan hahaha.

Jag har en del inbokat i nästa vecka så det passar ju bra att jag får vara ute. Hoppas bara jag inte åker på det där illamåendet. Fast å andra sidan. Man brukar inte kräkas. ”Bara” vara illamående. det är ju ett plus. det kan jag stå ut med. Bara inte min Kocks blåsa blir besvärad och börjar bråka. Den lever sitt eget liv så jag vårdar den ömt så att den håller sig i chack och är lugn.

Andre är ju ”medsjuk” kan man säga. Han har gett sig själv diagnosen : ”Diagnos Anhörig”. Han kan ju inte heller vistas ute ”i onödan” så att säga. Han måste ju jobba och handla mat och så, men han är nästan lika mycket i karantän som jag. Detta gör mig ledsen, att han behöver ”isolera sig” och knappt våga träffa vänner. Han har ju jobbat inom vården och är väl medveten om allt som är på gång och restriktioner och sådana saker.

André hade varit ute en stund idag. Måste ju få lite frisk luft. Han hade köpt var sin bakelse och vars två arrackbullar.
-”Mmmmm”, sa jag proppmätt.
-”Vi måste äta först så vi inte blir illamående”. Vi hade rester kvar från innan och mumsade i oss en tvårätters middag: pasta med krämig laxsås med chiliflakes och pasta med köttfärssås som puttrat i rödvin och grädde. Pasta är bra. Det får man energi av och det är därför vi ätit en del sådant de senaste dagarna.

Funderade på när illamåendet skulle sätta igång. Systern sa att det kunde komma till kvällen. Därför skulle jag ta en pilla klockan 14.00 och en klockan 20.00 för att motverka illamåendet. Satte mobilen på ringning för att komma ihåg. Eftersom jag var ganska slö så slängde jag mig på sängen, pallade upp med kuddar, tog mina två halvfärdiga mössor och virkade vidare. Kollade på två avsnitt av Snobbar Som Jobbar.

André kom in med ”medicin” till mig. Något att ta innan läkemedlet klockan åtta. En smarrig bakelse. Lite väl mycket kalorier på en och samma dag, men vad fasen. Läkemedlena i min kropp kan försämra aptiten, inget smakar som det brukar, kan få svullnad i munnen och halsen så att jag inte kan äta. Ja, då gäller det ju att passa på att fylla förrådet och öka midjemåttet en aning.

bakelse

En kompis tipsade mig om att alla avsnitt av Snobbar Som Jobbar finns på Youtube. Inte så jättebra kvalitet men de två avsnitten jag tittade på, funkade. Under tiden blev den limegröna mössan klar. Därefter kollade jag ett avsnitt av De Tre Musketörerna på Netflix. Oh la la vilken lättsam och underhållande serie. I like!

Jag var tvungen att hålla mig vaken till klockan 20 när jag skulle ta tabletten mot illamåendet. Jag var trött och ville sova. Började känna ett diffust illamående. Bara det där lilla som man knappt märker. Det är nog för att jag funderat på ”när börjar illamåendet” , som jag var på min vakt och analyserade känslorna i kroppen. Njä. Det hände inte mycket. Och det där illamåendet tror jag inte kunde relateras till cytostatikan i kroppen.

Det berodde nog snarare på allt jag stoppat i mig under dagen. Däremot kände jag mig en aning tjock i halsen. Ingen hosta. Jag har bara Fisherman´s Friend att ta till. Har inte fått medicin mot just detta. Andrés misstanke är att jag blivit smittad av honom. Det är precis denna symptom han har fast betydligt värre och han har feber. Det har inte jag. Oavsett så hade jag inga problem att somna så snart jag tagit 20.00-medicinen och borstat tänderna.

Hälsningar Anna

Snart dags med första cellgiftbehandlingen

Hej
Det som inte fick hända, har hänt. André har blivit sjuk. En skum, elak hosta. Hostar slem och gör ont. Svullen på ena sidan av halsen. Bara det inte är smittsamt! Jag känner ingenting än så länge. Han ska boka tid hos doktorn direkt när de öppnar på vårdcentralen. Nu hoppas vi att det inte är något smittsamt.

Det gick ganska snabbt att sätta i Picc-Line i armen igår. 45 minuter. Undrar varför de skriver i informationen att man ska räkna med 1 ½ – 2 ½ timme. När jag och svägerskan satt i väntrummet, fanns det en tjej där som också väntade på sin tur. Sjuksystern kom och kallade på ”Anna” och tjejen i väntrummet reste sig och de gick iväg. Jag hörde inte riktigt och tyckte systern sa ”Ann”. Nåväl, det finns många ”Anna” i det här landet.

De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan i receptionen och frågade om det var jag som skulle få en Picc-Line. Jo det var det ju. Hon gick iväg och strax kom sjuksystern som hade gått iväg med den andra patienten.
-”Heter du Anna?” frågade hon.
-”Ja” sa jag. Det visade sig att hon gått iväg med fel Anna som hade ett annat ärende än att få en Picc-Line. Hon bad oss båda om ursäkt att hon tog emot fel.
Jag sa:
-”Ja, Anna är ju ett vanligt namn i Sverige så du kanske ska säga även efternamnet eller dela ut nummerlappar istället så blir det rätt varje gång”.

Vi fick bekräftat att Anna är ett vanligt namn. På sjuksysterns namnbricka stod det nämligen ”Anna leg. sjuksköterska”.

Hur som helst så gick det ganska bra. Jag fick ligga på en brits och blev tvättad på armen med två olika preparat. Sedan bäddades jag ner med två filtar för att jag frös. Ovanpå det en operationsduk som täckte precis hela mig. Den kvinnliga läkaren och hennes assistent satte igång. Assistenten la en stor trekantig ”GPS” på mitt bröst, fäste elektroder på min kropp och sa att detta ska hjälpa till att navigera katetern rätt, i min kropp. Styras till hjärttrakten.

Hon drog runt med ultraljudmanick på hela armen för att kontrollera mina vener och blodkärl. Att de såg okej ut och var tillräckligt stora. De såg jättebra ut, sa hon. ”Tack” sa jag leende.

De ställde in monitorn. Fick bedövningsspruta i armen. Därefter skar hon ett pyttelitet snitt och förde in en lång kateter som ska ta sig fram i blodkärlen och stanna en liten bit från hjärtat. Jag kände i princip ingenting eftersom jag var bedövad. Det var när katetern nådde ovanför armhålan som jag pep till. Högt. Tror jag svor också. Kände av kateterns framfart. Fick en dos bedövning till och därefter kände jag ingenting. Inget som gjorde ont i alla fall.

På monitorn kunde man se svartgråa bilder som liknade en undervattensbild på en räfflad, grumlig havsbotten ungefär. Man kunde också se katetern i form av en rund symbol. Det var inget spännande att titta på så jag blundade och la mig tillrätta istället. Efter 45 minuter hade katetern nått sitt mål. Jag plåstrades om på armen med kompresser och stor tjock transparent plasthäfta. Ovanpå det la hon tjock vadd och trädde en ”strumpa” i mjukaste bomull över Picc-Line. Hon sa jag skulle ha den där för att hålla varmt, fram till cellgiftbehandlingen.

Tjusigt

Ja, sedan var det bara att åka hem. Jag har fått sjukresetillstånd och blir hämtad och lämnad hemma. Underlättar mycket!

Nu är det snart dags för min första cellgiftsdos. Bilen kommer kl 8.55 och jag ska vara på Onkologen kl 10.00. Hur lång tid det tar där vet jag inte. Har hört att första gången tar det runt två till tre timmar. Bara att gilla läget och låta det ta den tid det tar. Jag har musik och Guldkanalen Skåne-appen så jag klarar mig bra.

Jag vill inte lägga ut någon bild på hur det ser ut på min arm. Det är blod under hela plåsterbandaget så igår tejpade jag på en egen kompress för att hålla allt på plats och för att inte blöda utanför. Undrar om det ska se ut på det här viset. Det har inte gjort ont alls. Nu ska jag ju snart dit så de kommer att lägga om bandaget.

Har fått en drös läkemedel som jag ska ta nu i fyra månader. Piller som ska motverka allergiska besvär och inflammation, något pulver som ska vara ”tarmreglerande” vad det nu innebär, någonting som ska motverka kräkningar och illamående och något annat som ska göra tarmens innehåll ”löst”. Det är ju redan löst eftersom jag saknar tjocktarm men läkemedlena jag får under cellgiftbehandlingen kanske gör avföringen fast, inte vet jag. I så fall snackar vi problem.

”Fått och fått” förresten. Läkemedel är ju inte gratis. Gick på exakt tusen kronor. Hade kunnat bli ett par rätt så snygga skor för den pengen.

Försöka ha rutiner
Sedan bröstcanceroperationen den 28 december har jag blivit mer lugn och harmonisk. Glad. Skrattar. Skämtar. Otroligt befriande känsla att ha blivit av med cancerknutan. Jag kan ta att det gjort ont och till viss del fortfarande gör. Fortfarande öm i ett område stort som en handflata omkring där knutan satt. Känns fortfarande dom att någon använt mig som boxboll. Öm på sidan där bröstet satt. Framförallt ont när jag lägger mig ner. Har viss nedsatt rörlighet i höger armhåla. Detta kan jag ta för min cancer är borta. Är avlägsnad.

Jag har försökt att ha lite rutin på dagarna. Passat på att göra vanliga vardagliga saker, planerat fram till cellgiftbehandlingen så att jag inte har något privat ärende hängande i luften som inte blir gjort, om jag nu blir jättesjuk som jag förstått att man kan bli.

Jag vaknar löjligt tidigt på morgnarna. Allt mellan kl 02.30- 04.30. Sällan senare utom här om morgonen när jag fick sovmorgon. Vaknade först kl 05.25. På morgnarna är jag som mest pigg. Gör mina stretschövningar för armen och armhålan, som sjukgymnasten på sjukhuset visat mig. Därefter stiger jag upp. På med en balja kaffe och sedan sätter jag mig vid datorn och skriver på min blogg. Det har tagit tid att skapa den eftersom jag inte kan sitta med det i timtal i ett streck.

Det är lite som att vara på jobbet. Jag tänker ofta på mitt arbete och arbetskamraterna. Önskar att jag kunde åkt in och jobbat. Men det går ju inte. Det är skillnad på att jobba och jobba. Man ska inte bara jobba. Det handlar om kvalitet och produktivitet och det känner jag att det hade jag inte fixat. Svårt att vara så pass koncentrerad.

I nästan två veckor efter att jag fick besked om bröstcancern klarade jag av att jobba heltid. Jag märkte att jag började göra fel och blev ofokuserad efter några timmar, så jag trappade ner till halvtid. Det fungerade i en vecka. Sedan fungerade inte heller det och därefter var jag tvungen att sjukskriva mig helt.

Utöver mitt bloggande på morgnarna har jag försökt schemalägga promenader. Det fungerade i cirka två dagar. Vädret är en bidragande faktor. Man måste ju ha något att skylla på. Fast promenera till mataffären är ju också promenad och att gå till min lägenhet och titta till, är ju också att röra på sig. Det har varit bra de gånger mamma hört av sig och tycker att vi behöver ”komma ut i friska luften”.

Har försökt vara kreativ för att skingra tankar. Jag gillar att virka och har virkat några mössor. Nu undrar jag hur många mössor man behöver egentligen. Garnaffären är i alla fall glad *ler* . Vill ha mössor i alla de färger så att de matchar mina kläder så det blir att beställa mer. Adlibris som säljer böcker, säljer också garner. Jättebra garner. Och snabba leveranser. Därför ska jag beställa mer hos dem.

Min förhoppning är att jag är så pass bra att jag kan virka lite och att ta promenader då och då. Jag har förberett mig på det värsta men vill gardera mig med sysselsättning om i fall att jag kommer lindrig undan. Någon av läkemedlena jag ska ta här hemma ger rastlöshet läste jag. Då är det bra att virka. Det blir man lugn av. Hoppas det dämpar rastlösheten. Om inte, kanske jag bombarderar mina släktingar och vänner med samtal. *ler* eller tvinga någon att låta mig städa hos dem *skrattar*

Eftersom jag behöver vara restriktiv och undvika folksamlingar och träffa folk under hela behandlingsperioden, får det bli att ringa runt när jag är på humör för det. Jag blir glad för alla som hör av sig till mig på sms, facebook och samtal. Det betyder mycket och distraherar mina tankar. Ber dock mina vänner att vara beredda på att jag kanske inte kan svara just då. Det betyder inte att jag vill vara ifred. Det betyder att jag inte orkar eller kan, just då. Men läsa lär jag väl kunna orka göra, hoppas jag. Man behöver inte höra av sig och fråga hur allt är om man inte vill det. Man kan berätta vad man gjorde igår eller ska göra imorgon. Eller helt enkel skicka någon liten rolig historia *ler* .

Jag kommer på mig själv att jag, medan jag skriver, försöker förtränga att jag ska på min första cellgiftbehandling om några timmar. Ska ta en stor tablett som ska motverka kräkningar. Den ska jag ta exakt (!) en timme innan behandlingen. Det vill säga klockan 9.00. Då sitter jag i taxin så jag får ta den där och då. Har ju alltid en flaska vatten med mig så det går säkert bra. Jag kommer att resa ner till Malmö ensam. Det fanns inte plats i taxin till en person till, idag. Det är lugnt för min del.

– Jag är duktigt nervös och har ont i magen nu. Jag avslutar nu och ber till Aloe Vera att jag kommer lindrigt undan beträffande biverkningarna.

Ha det bra. Tack för att ni finns.
Anna

Picc-Line i armen idag

God morgon.

Har sovit så dåligt i natt. Vaknade vid midnatt och kunde inte somna om. André vaknade också. Jag var hungrig. Vi kom på att vi knappt ätit något under dagen. Vi åt frukost klockan halv två på eftermiddagen. Omelett. Därefter ingenting mer än någon bit choklad och några små häxvrål godisar.

André mår inte heller bra i detta. I går var det påtagligt. Han säger inte mycket om det men igår såg jag det på honom. Han är orolig och det smärtar mig. Ibland säger han att han känner sig maktlös när jag inte mår bra. Jag tröstar och säger att det är lugnt. Du kan inte ta bort det onda och oron, bara att finnas hos mig, sen får vi typ rida ut stormen. Det är ett hinder vi ska över. Hindret är cirka fyra månader långt och verkar mils högt. Sedan blir allt som vanligt igen.

När våren kommer så är allt lättare. Vi kanske till och med kan ta vår nästa tripp till Old Town i Tallinn, i sommar? Där var vi i somras. Jag har varit där flera gånger i jobbet och fått en glimt av Old Town, en riktigt gammal stadsdel som är helt underbar. André tycker mycket om det medeltida (och jag också) och den här stadsdelen är från 1200-talet. När vi var där i somras bestämde vi oss för att inte sätta foten utanför denna stadsdel under våra fyra dagar. Det gick jättebra *ler* . Det kliade inte ens i mina fingrar att inte få gå till Kaubamaja, det jättestora varuhuscentret med massor med klädbutiker. Massor! Det ligger i Viru Center och man ser det när man står i utkanten av Old Town. Man ska bara över en jättestor gata.

tallinn2 tallinn3 tallinn1

Denna gång brydde jag mig inte. Jag stannar hellre i Old Town och tittar på alla gamla byggnader och dricker honungsöl på Olde Hansa.

Picc-Line
Idag är det dags att åka till Malmö. Jag ska få en Picc-line i armen. Min svägerska Jo´ , följer med mig. Det är jag tacksam över. Hon är dessutom sjuksköterska och vet vad Picc-line innebär. Det känns mycket tryggt att hon vill följa med. Vi blir hämtade klockan 11.55. Ska vara där 13.00.

Det klassas som operation, att sätta in den och det tar mellan 1 ½ – 2 ½ timme har jag fått veta.
-”Ta med ditt sticke”, sa jag till Jo´. ”Det kommer att ta tid”.
-”I know Anna”, sa hon.

Undrar om jag kan spela Wordfeud under tiden? Tror inte det. Men musik i öronen går nog bra. Ska kolla det, med dem.

En Picc-line är en tunn, mjuk kateter som via en kanyl sticks in i ett blodkärl i vänster överarm med hjälp av ultraljud. Det här är ju high tec: för att kontrollera kateterspetsens läge används ett navigeringssystem, står det i informationen jag fått. Den tunna katetern förs in upp i armen, över vänster bröst och slutar en liten bit från hjärtat. Picc-line används för att ge, i mitt fall, cytostatika och annat läkemedel i blodbanan. Picc-linen ska sitta kvar under hela behandlingen på fyra månader. Duscha går jättebra men jag får inte bada eller basta på grund av infektionsrisk. Det kan jag nog stå ut med. Att inte bada och basta.

Om ett tag ska jag ta en dusch och tvätta mig med Descutansvamp. Descutan är ett bakteriedödande medel som man tvättar sig med för att förebygga infektion. Jag ska tvätta mig från magen och uppåt. Och båda armarna.

Nu har jag några samtal att ringa innan vi sticker. Försäkringskassan och min stomiterapeut. Ringa mamma och svägerskan.

Idag ska det komma ett brev från överläkaren i Lund. Hon har diskuterat med sitt läkarteam och tarmspecialister angående hur vi ska gå till väga med min Kocks blåsa under cellgiftbehandlingen som börjar imorgon. Som jag berättat tidigare så påverkar vissa av läkemedlena tarmarna ganska rejält och jag är livrädd att min Kocks Blåsa ska ta skada eller förvärra för mig. Jag får ju inte gå på toaletten hur ofta som helst. Jag vet ju inte om reservoaren kommer att krampa och bete sig som att det är dags att gå på toaletten fast det inte är dags. Det kan uppstå slitage i ”nippeln” på magen och ”musklerna” innanför och det kan jag inte riskera. Därför ska jag ringa min stomiterapeut. Eva heter hon och är så himla gullig och hjälpsam. Höra om hon vet något om detta här.

Hoppas läkarna kommit fram till något riktigt bra. Jag tror det.

Jag slutar för nu. Återkommer och berättar om hur allting gick.
Undrar fortfarande om jag kan eller får spela Wordfeud under tiden……
Jag får ju smärtstillande så jag lär inte kunna lägga några vettiga ord i alla fall.

Må gott så ses vi här, senare.
Anna